En god människa

Sedan ett år tillbaka hämtar jag barnbarnet på dagis två gånger i veckan. Varje gång jag kommer händer samma sak.

Flera av de andra barnen uppmärksammar mig. Sedan utbryter en febril aktivitet. Någon pekar på Felicia så att jag ska veta var hon är. Andra pekar på mig och ropar så att F ska veta att jag kommit. ”Fli’sas mommo!” säger alltid någon. En vill visa mig en bok och en annan en liten häst. Men framför allt vill de hjälpa. De är alla mellan ett och två år gamla.

Ettåringar hjälper
Denna hjälpsamhet hos de minsta har forskarna också konstaterat. De har riggat experiment där små barn, drygt ett år gamla, fick se en bekant vuxen som tycktes misslyckas med något. Det kunde vara att den vuxne tappade något, eller inte lyckades öppna en dörr för att hen hade händerna fulla. I det läget kom praktiskt taget alla barn till undsättning (i ett försök var det exempelvis 22 barn av 24 som hjälpte).

Om den vuxne däremot avsiktligt kastade ifrån sig något, reagerade inget av barnen. De såg när hjälp behövdes och då handlade de. Detta gjorde de även om de var upptagna med en rolig lek, som de då genast avbröt. Ja, de måste faktiskt distraheras för att låta bli att hjälpa.

Detta gjorde barnen utan att få vare sig beröm eller uppmuntran. Enligt andra försök verkar det som om sådant inte alls får barn att hjälpa mer. Snarare tvärtom, faktiskt; beröm verkar inte öka, utan möjligen minska viljan att hjälpa.

”Det blir bra!”
Vad gör då Felicia, nu två och ett halvt år gammal? Förskolläraren berättade för mig att när någon av kamraterna gråter går hon fram till barnet, klappar lite och säger tröstande: ”Det bir bja!” Inte bara orden är tröstande, det är tonfallet också.

Orden känner jag igen från hennes mamma, det är precis så hon säger när Felicia är ledsen eller rädd. Men handlingen är lika spontan som dagiskompisarnas pekande.

Svårt att inte bli optimistisk”
I en tid av onda gärningar är det lätt att förlora hoppet om människan. Ändå vill jag hävda människans inneboende godhet. Godheten kommer först, onda handlingar är resultatet av omständigheter. Så tror jag.

En vän till mig som är psykolog arbetade länge med små barn i förskolan. Det är småttingarna hon saknar mest sedan hon gått i pension.

”Det är svårt att inte bli optimistisk när man umgås med de här små”, sade hon en gång.
Nu förstår jag vad hon menar.

Share

Kommentarer

En god människa — 4 kommentarer

  1. Så hoppingivande Gunilla!! Precis vad vi behöver dessa hemska dagar…Många hälsningar, Malin ( Falkman)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *