Tre språk och mormor är orolig

Jag blev kontaktad av en orolig mormor. Det händer ibland på grund av böckerna jag skrivit.

Hennes nya barnbarn har fötts in i en familj där det dagligen talas tre språk, därav oron. ”Det blir så mycket för den lilla att hålla reda på”, sade mormor. Hon beställde två av mina böcker och undrade: ”Har du något annat råd till mig?” ”Javisst”, sa jag, ”mitt första råd är att inte vara orolig. Att hålla reda på tre språk, eller flera, är inget problem alls för ett litet barns hjärna. Miljontals barn i världen växer upp talandes flera språk”.

Den här oron är inte ovanlig hos enspråkiga svenskar. Eller hos vilka enspråkiga som helst, för den delen. Många engelskspråkiga har till exempel vuxit upp och levt i huvudsakligen enspråkiga miljöer. Enspråkighet ses då som det naturliga, allt annat ses som undantag – men flerspråkighet är inget undantag utan snarare det vanligaste i världen.

Jag är ju inte säker på att denna mormor vågar tro mig, men det kommer nog att bli lättare efterhand, när hon ser hur barnbarnet hanterar språken.

Min väninna som bodde sina första år i Israel hade börjat tala fem språk innan hon började skolan. Här i Sverige får hon ofta förvånade frågor. Till exempel denna: ”Var dina föräldrar konsekventa då och talade ett språk var?” Då skrattar hon och säger: ”Då hade jag bara lärt mig två språk i stället för fem”.

Jag minns också ett teveinslag från ett mångspråkigt område i ett afrikanskt land. Två skolbarn visade att de kunde hälsa på sex eller sju språk. Och för vare hälsningsfras de använde kunde de tala om vilket språk det var på. De hade full koll.

OM det skulle bli svårigheter kring något av barnets språk så har det inte med barnets förmåga att göra utan med helt andra saker. En treårig pojke slutade tala mammas språk när kamraterna hade kallat honom neger. Andra barn håller sig till svenska helt enkelt för att alla andra talar svenska. Barn vill ju vara som sina kompisar.

Jag brukar säga: Ge barnet så mycket som möjligt av så många språk som möjligt, från början. Vänta inte med något språk! Det blir inte lättare sen. Det blir svårare.

 

 

En viktig bok om en knepig diagnos

Jag läser en bok med titeln: En annan VÄRLD. En debattbok om livet med elektromagnetiska fält.

För mig, som läst på om dessa frågor i femton år och tagit del av mängder av vittnesmål och vetenskapliga artiklar, är det viktigt med alla berättelser från dem som vet bäst, alltså de som själva är drabbade.

I förordet skriver författaren, Christine von Hedenberg: ”Jag är elöverkänslig. En onekligen rätt knepig diagnos som gör att jag ofta känner mig utanför, stenålders, omodern och ibland faktiskt mår väldigt dåligt”.

Oklara diagnoser eller ”bara” sömnproblem
Hon skriver för att omvärlden lättare ska förstå. Hon tänker både på dem som inte tror på att elöverkänslighet finns och på alla dem som inte vet varför de själva mår dåligt.

”Min förhoppning är att många av dem som mår dåligt i dag i största allmänhet, kanske har oklara diagnoser eller ”bara” sömnproblem kan få en vink om att de inte behöver göra så stora förändringar i sina digitala vanor för att må lite bättre”.

Att välja vad man orkar med
Christine beskriver lågmält och sakligt hur hon ständigt tvingas att noga välja vad hon utsätter sig för. Umgänge med barn och barnbarn och andra nära och kära går förstås först.

”Jag har haft en härlig lördagkväll med min yngsta son Tomas och hans barn.” Vad som händer sedan vet hon. ”Att jag blir helt tom och tung i huvudet dagen därpå och sover hopplöst illa får jag räkna in.” Och: ”Man blir som tömd på energi i vissa miljöer”.

Hon talar också om ”den förlamande tröttheten, hjärnan som inte hänger med, dimman i huvudet, symtomen som kommer och går, kommer och går”.

Här har vi i ett nötskal några av de vanliga symtomen hos en som har svårt att tåla mikrovågor från trådlös teknik (inte i första hand el, vilket det vedertagna men inte helt lyckade ordet elöverkänslig kan få en att tro).

Att tåla en lampa men inte en annan
Författaren förklarar enkelt och lättbegripligt att antal begrepp och går igenom skillnader mellan exempelvis olika lampor, olika spisar och olika ugnar, sådant som gör att en kan må sämre av en lampa eller spis än av en annan.

Hon har redan för ett tiotal år sedan skrivit en bok om detta, Något som finns men inte syns. Och nu funderar hon över varför det är så svårt att få gehör och att nå ut med denna fråga, trots de mängder av vetenskapliga belägg som hela tiden hopar sig. Det handlar om ekonomiska intressen förstås, men också om både nyttan, glädjen och fascinationen av denna teknik, som gör att de flesta inte vill höra talas om att det skulle finnas några problem med den.

Jag tänker ibland att Christine är lite väl lågmäld, jag skulle nog vara mer upprörd. Men, det är nog pedagogiskt klokt att vara lågmäld. Men hon säger också, helt riktigt: ”Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten är jättefega. De kör med dubbla budskap, råder barn att använda handsfree. Samtidigt som de menar att ingenting pekar på samband mellan mobilprat och ohälsa.”

Jag skulle nog också trycka ännu hårdare på all den forskning från oberoende forskare som finns. För mig är det solklart: mikrovågorna från smartphones, Wifi, paddor och mobilmaster påverkar vårt nervsystem. De som kallas elöverkänsliga är bara de som drabbats först.

Men det viktiga är att detta skrivs. Det måste ju bara berättas.

Den kreativa människan

Människan är en kreativ varelse. Jag tror att en människa som aldrig får vara kreativ inte mår bra. Vi har det i oss. I hjärnan.

Det syns tydligast på de små barnen. Jag iakttog det häromdagen hos barnbarnet, fyra år, när hon var hemma hos mig en eftermiddag. Allt hon tog i flyttades någon annanstans, allt förvandlades till något annat.

Först bytte hon ut de praktiska byxorna mot den nyköpta tyllkjolen, ”Nu är jag Elsa” (favoriten från filmen Frost). Sedan bäddade hon mycket omsorgsfullt åt dockan i dockvagnen, med säkert tio ”täcken” och lika många förhängen (servetter hon hämtat i köksskåpet). Därefter bad hon mig ta ned den lilla ängeln som alltid hänger i vardagsrummets fönster. Den skulle hänga på dockvagnen så att bebisen kunde titta på den. Hon påstod också att ”Jag har en bebis i magen. Den ska komma ut i maj”.

När vi åt mellanmål tog hon några bett i sin smörgås som raskt konstaterades vara ”en bebis, fast den har ju inga armar”. Lite mer gnag och: ”Titta, det är ett L”. Ett nytt bett och det blev ett I i stället.

I badrummet blev golvet hav och mattan land, lite toapapper knycklades ihop och blev till fiskar som hon ”fiskade” med hjälp av ett snöre som hon knutit ett dussin knutar på (knyta knutar är en nyförvärvad förmåga).

Allt detta inom loppet av en halvtimme.

Därför tror jag att det bästa vi kan göra för barnen är att uppmuntra och ge utrymme för fantasi och kreativitet. Der sker bäst med få färdiga prylar, mycket löst material att kånka omkring på och massor av tid för lek.

Därför uppmuntrade jag också min dotter när hon ville välja estetiskt program i gymnasiet, fast flera lärare sa: ”Du som är så duktig, du ska väl gå natur”. (Till och med SYO-konsulenten som inte ens var tillfrågad sade detsamma.)

Nej, de hade fel allihop! Att stimulera fantasin och skaparförmågan är det bästa vi kan göra för hjärnans utveckling. Och nog tror jag att dotterns gymnasietid blev den roligaste under hela hennes skoltid.

Din hjärna – hur påverkas den av trådlös teknik?

Mikrovågorna som sänds trådlöst genom luften från mobiler, paddor, WiFi och mobilmaster ställer till det för hjärnan, och det på flera olika sätt.

Blodhjärnbarriären öppnas
Det första jag fick veta för ett tiotal år sedan var att mikrovågorna från en mobil öppnar blodhjärnbarriären på råttor. Och detta efter bara en kort stunds exponering.

Hos människor liksom hos råttor består denna barriär av väggarna på de blodkärl som förser hjärnan med syre och näring. Dessa blodkärl har tätare väggar än andra blodkärl, och det har ett syfte: att ämnen i blodet, som är nödvändiga där men giftiga för hjärnan, inte ska kunna vandra genom kärlens väggar och komma i direkt kontakt med hjärncellerna. Den ska alltså vara en barriär – och inte ett såll.

Det var denna första kunskap som fick mig att engagera mig i föreningen Vågbrytaren, mot hälsovådlig elektromagnetisk strålning.

Sömnen störs
Det har visat sig att tallkottkörteln djupt nere i hjärnan, som producerar sömnhormonet melatonin, påverkas av mikrovågorna. Melatoninet, som ska vara högt på kvällen när vi ska somna och lågt på morgonen, förskjuts, med sömnproblem som följd. Det har man sett i djurförsök.

Och är det något man talar om i dag så är det väl sömnproblem? Själv sover jag sedan några år oftahalvdant, jag som alltid tidigare hade en utmärkt sömn.

Minnet sviktar
Mikrovågorna har förmåga att öppna de så kallade jonkanalerna i cellväggarna, så att det strömmar i kalcium i cellerna. Kalcium är inblandat i signaleringen mellan celler. Om det blir obalans i kalciumet i hjärnan så kan vi t ex inte bilda nya minnen. Det har hänt mig några gånger. Läkarna kallar det TGA, transiell (övergående) global (total) amnesi (minnesförlust).

Jag har vid två tillfällen tappat minnet för några timmar, och ett antal gånger för några minuter, när jag plötsligt inte visste var jag var eller vart jag var på väg. Första gången trodde jag att jag fått en liten stroke. Det vet jag för att jag skrev i min dagbok: ”Kan det vara en liten stroke?”. För jag minns ju ingenting.

Obalansen är övergående, och efteråt är hjärnan som vanligt igen. ”Ingen fara”, säger läkarna. Ja, det har gått över, men minnet för den stunden finns inte, för det har aldrig bildats i hjärnan. Och vad vet vi om de långtida effekterna? Ingenting.

Parkinson och Alzheimers
Dock vet vi att obalans i kalciumhalterna kan leda vidare till så kallad oxidativ stress och inflammationer, som är en del i många olika sjukdomstillstånd, inklusive Parkinson, MS och Alzheimer.

Jag är följaktligen inte särskilt förtjust i att mikrovågorna tillåts påverka min hjärna på det här sättet.

ADHD, stress och trådlös teknik

ADHD är en diagnos som ökat lavinartat på senare år. Experterna brukar säga att det är genetiskt, men då blir det svårt att förklara den plötsliga branta ökningen. Men kanske går den att förklara med något annat som också ökat lavinartat, nämligen den elektromagnetiska strålningen från den trådlösa kommunikationen?

Jag har intervjuat människor som drabbats av trådlös teknik. De berättar om stress, sömnproblem, glömska och koncentrationsproblem. Medan vi vuxna säger att vi är stressade, kan barn få en diagnos.

ADHD är bara en beskrivning
Nu är ADHD inte en diagnos på samma sätt som mässlingen eller bröstcancer, utan bara en beskrivning av hur barnet beter sig. Bokstäverna står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, alltså uppmärksamhetsstörning i kombination med hyperaktivitet. Uppvisar barnet ’tillräckligt mycket’ av detta säger vi att barnet ”har” ADHD. Men om barnet reagerar på stressfaktorer i miljön? Till exempel elektromagnetisk belastning?

Några av dem jag intervjuat har barn som får sådana här symtom i skolan, symtom som minskar eller helt försvinner när barnet vistas i ett område med ’dålig mobiltäckning’. Är det då verkligen barnet som ”har” någonting?

De sociala problemen försvann
En mamma till en åttaåring berättar: ”När Alide kom hem från skolan kunde hon ställa en fråga men klarade inte av att vänta på svaret utan råkade i panik. Vi fick stå och bevaka lillebror, annars fick han en smäll när som helst. I skolan blev hon osams med kamraterna för att hon inte orkade med vanligt umgänge. ’Hon har sociala problem’, sa fröken. Själv klagade hon på att de andra var dumma.”

När familjen vistas i sitt torp där strålningsnivån är lägre märks ingenting av detta. Och sedan man i skolan rensat i det trådlösa fungerar det bättre där också, konstaterar mamman. ”Nu går det bra. De ’sociala problemen’ är borta.”

Det är ju så med oss alla att när vi är rejält stressade är vi inte särskilt vänliga, lyhörda eller sociala. Helt naturligt eftersom stress i grunden är ett svar på vad hjärnan uppfattar som ett hot. Det är alltså en överlevnadsreaktion, som är till för att vi ska kämpa mot faran eller fly den, inte sitta och umgås och vara trevliga.

När vi är allvarligt stressade har vi också svårt att sitta stilla. Detta är lika naturligt, stresspåslaget är ju en uppmaning till kroppen att röra sig kraftfullt för att kunna besegra fienden eller fly från det farliga rovdjuret. Hyperaktivitet?

 

Låt den omedvetna hjärnan göra jobbet!

Vår mänskliga hjärna har en ofattbart stor kapacitet. Men det är viktigt att ha klart för sig att den stora kapaciteten vilar i det omedvetna. Medvetandet är tvärtom mycket begränsat. Du kan faktiskt bara fokusera på en enda sak i taget.

Inte vid skrivbordet
När jag skriver en bok är den kortaste tiden den vid skrivbordet; det mesta sker utan att jag har en aning om hur det går till. Jag kan sitta med en text och se att den inte är färdig men utan att veta vad som felas. Så lägger jag undan den ett antal dagar, tar fram den – och ser direkt vad som behöver göras. Tiden för omedvetet arbete är alltså den längsta, och den går inte att förhandla bort.

Först fokusera …
Detsamma gäller om alla högre mentala processer, såsom beslutsfattande, problemlösning, planering och kreativt arbete: det mesta sker omedvetet. Men, och det är viktigt: för att detta omedvetna arbete ska kunna ske effektivt måste du först fokusera medvetet. De hjärnforskare som har undersökt saken säger att det först krävs medvetet fokus för att den omedvetna hjärnan sedan ska kunna göra sitt jobb. Det går inte att ögna igenom eller lyssna med ett halvt öra och sedan få en djup bearbetning.

…sedan släppa
Alltså: Först fokusera medvetet, sedan släppa. En gång, eller flera. Jag fick ett bra bevis en gång när jag skulle färdigställa en artikel som jag börjat skriva. Jag bedömde att det skulle kräva 3-4 timmars arbete. Den tiden hade jag egentligen inte. Det jag gjorde var att ta fram artikeln, läsa igenom det jag hade skrivit, göra någon ändring eller ett tillägg, lägga undan den igen. Det handlade om fem-tio minuter varje gång.

Under den helg det gällde, då jag alltså inte hade tid, hann jag fokusera på texten fem eller sex gånger. På måndag morgon var artikeln klar.

Så maximera din hjärnas effektivitet: fokusera och släpp!

 

Hjärnstark

Hjärnstark. Så heter en av de bättre böckerna om hjärnan som jag läst. Visste du vad som är den bästa träningen för hjärnan? Korsord? Suduko? Nix. Att röra på kroppen är det bästa.

Stressystemets bromspedaler stärks
Läkaren Anders Hansen har läst in sig på forskningen. Och faktiskt, hjärnan är det av kroppens organ som påverkas allra mest av att du rör på dig. Du tänker snabbare. Du blir mer kreativ. Du blir mindre stressad. Ett favoritcitat: ”Stressystemets bromspedaler hippocampus och frontalloben stärks och blir bättre på att bromsa ångestmotorn amygdala”.

Du blir också bättre på att fatta beslut, ta initiativ, planera uppgifter och hålla koncentrationen. Din hjärna håller sig ung och elastisk.

Yngre hjärna av promenader
Författaren börjar med oss äldre. Två grupper av sextioåringar fick olika program. Den ena gruppen skulle promenera två gånger i veckan. Den andra gruppen skulle under samma tid göra enkla övningar som inte fick upp pulsen. Och si, efter ett år hade promenadgruppen fått föryngrade hjärnor medan den andra gruppens hjärnor fortsatte åldras.

Promenerarnas hjärnor fick bl. a. bättre förmåga att koppla ihop sina olika delar, lober, vilket är avgörande för att hjärnan ska fortsätta jobba på bra. Särskilt pannloben och tinningloben samarbetade bättre, och just dessa lobers samarbete är något som försämras mycket av åldrande.

Hjärnan reagerar direkt
Men du behöver inte tänka ett år framåt. Hjärnan reagerar direkt på kroppsrörelse. Just konditionsträning, att få upp pulsen, verkar vara det som är viktigast. Allra helst springa eller motsvarande. Själv är jag inte förtjust i att springa, så jag tar snabba promenader. Och det räcker långt, som vi såg här ovan.

Precis som andra som studerat hjärnan förankrar Anders Hansen sina resonemang i människans historia. Ursprungligen var vi tvungna att röra på oss för att skaffa mat och överleva. Detta är fortfarande inskrivet i våra hjärnor.

Jag säger som Anders Hansen: ”Om inte det är tillräcklig motivation för att röra på sig så vet jag inte vad som är det”.

 

Värna din livsviktiga sömn

För några årtionden sedan visste inte hjärnforskarna vad sömnen egentligen är bra för.

Nu vet vi mycket, vi vet att den bygger upp och reparerar celler, konsoliderar minnen och på många andra sätt bidrar till ett bra liv. Sömnen är helt enkelt livsviktig. Och ju mer hjärnan jobbar desto mer sömn tycks den behöva.

Mera hjärnjobb – mera sömn
Spädbarn sover mycket. De tar ju emot så många nya intryck, allt de ser är nytt, nästan allt de hör är nytt, det de tar i och känner på med händer och tunga är nytt. Så deras hjärnor behöver ta igen sig mycket.

Jill Bolte Taylor är hjärnforskaren som själv fick en stroke som slog ut hela hennes vänstra hjärnhalva (titta gärna på henne på Youtube). Hon fick hjälp av sin mamma som, utan att vara proffs, förstod vad hon skulle göra och gick in för att träna Jills hjärna genom att ge henne olika frågor och uppgifter.(Åtta år senare var Jill i stort sett återställd.) Jill beskriver i sin bok Stroke hur de satt och pratade i tjugo minuter, sedan behövde hon sova i sex timmar, så tjugo minuters umgänge-träning, sex timmars sömn…

Jag känner också en ung kvinna som har skador i sin hjärna, som gör att den behöver arbeta för högtryck med sådant som för de flesta av oss är peanuts. Hon behöver också sova väldigt mycket, gärna ett par timmars middagssömn förutom en lång nattsömn.

Melatoninet störs
Numera sover många dåligt, till och med små barn äter sömnmedel och läkemedelsfabrikanterna tjänar storkovan. Men varför? Ja en sak man sett är att mikrovågorna från den trådlösa tekniken (mobiler, surfplattor, WiFi…) stör och förskjuter hjärnans produktion av melatonin, vilket är vårt ”sömnhormon”.

Så, om du använder såna där trådlösa prylar, se åtminstone till att stänga av dem på natten.

 

Foliehattar i verkligheten

Jag känner att antal människor som bokstavligt talat är foliehattar, eller rättare sagt, de bär foliehattar, alltså huvudbonader inklädda med aluminiumfolie. Det beror inte på att de tror på tomtar och troll eller är rädda för angrepp från yttre rymden. Det beror på att de vet att metall som aluminium i viss mån skyddar mot elektromagnetisk strålning.

Som åskledare
Dessa människor plågas svårt att den strålning som numera omger oss alla på grund av all trådlös teknik. Foliehatten kan ge en viss lindring. Det fungerar i princip likadant som en åskledare, mikrovågorna följer metallen och tränger inte lika lätt in i huset eller hjärnan. En del vänner har också baldakiner med metalltråd runt sängen eller klär in väggarna med folie och gör på så sätt sitt hus till en Faradays bur.

Så vitt jag vet har ingen som har en åskledare på huset hånats för detta. Inte heller den som vet att det är säkrare att stanna i bilen om det åskar utanför.

Spott och spe
Men mina vänner får utstå spott och spe, blir inte trodda av sjukvården, och många tråkas dessutom av släkt och vänner. Som om det inte räckte med lidandet, med huvudvärken, minnessvikten, utmattningen, sömnlösheten, oron, stresskänslan…

Foliehatt har blivit ett nedlåtande uttryck, en foliehatt kan man inte ta på allvar… Kan det bero på att telekomindustrin har lyckats så bra med att slå blå dunster i huvudet på majoriteten av medborgarna, inklusive media och ansvariga myndigheter?

Människan är – ursprungligen – god

Ja i dessa tider när vi nästan bara får höra om onda handlingar kan man ju tvivla. Men jag tror ändå så, på grund av mina erfarenheter av våra minsta. Därför vill jag påminna om något jag skrev om här för ett år sedan.

Om människan ursprungligen var ond skulle det väl märkas på de minsta? Men det jag såg när jag träffade ettåringarna i barnbarnets förskolegrupp var bara goda handlingar.

Bara goda handlingar
Det är en översvallande hjälpsamhet, de visar mig var Felicia är, de springer och hämtar Felicia till mig eller ropar på henne, de gör allt för att underlätta för oss att hitta varandra. Detta hände varje gång jag hämtade henne. Inte en enda gång såg jag något elakt eller illvilligt.

Någon pekar på Felicia så jag ska veta var hon är. Andra pekar på mig och ropar så F ska veta att jag kommit. ”F´lis´as mommo”, säger alltid någon. En vill visa mig en bok och en annan en liten häst. Men framför allt vill de hjälpa. De är alla mellan ett och två år gamla.

Ettåringar hjälper
Denna hjälpsamhet hos de minsta har forskarna också konstaterat. De har riggat experiment där små barn, drygt ett år gamla, fick se en bekant vuxen som tycktes misslyckas med något. Det kunde vara att den vuxne tappade något, eller inte lyckades öppna en dörr för att hen hade händerna fulla. I det läget kom praktiskt taget alla barn till undsättning. Utan beröm eller belöning och även om de var sysselsatta med något väldigt roligt. Ja, de måste faktiskt aktivt distraheras för att inte hjälpa.

Vad säger Machiavelli?
Det påminner mig om vad som sagts av Niccoló Machiavelli, renässansförfattaren som skrev boken Fursten om konsten att härska. Han uttryckte det så här: ”En prins måste lära sig att inte vara god”.

Och så slutar jag lämpligen med vad en väninna, förskolepsykolog med inriktning på de yngsta barnen, sade en gång: ”Det är svårt att inte bli optimistisk när man umgås med de här små”.

God jul!