Barn, föräldrar och mobiler

På tapeten just nu: vad händer med det lilla barnet om den vuxne pratar i mobil eller stirrar på sin platta långa stunder? För att förstå det behöver vi se lite närmare på det finstämda samspel som ständigt pågår mellan ett litet barn och en närstående vuxen, vanligtvis utan att vi alls är medvetna om det.

Små barn är beroende av vuxnas ansikten för att förstå världen. De iakttar den vuxnes handlingar och ansiktsuttryck och tar efter.

Artig vid ett och ett halvt
I parken pratar jag med en liten pojke, ett och ett halvt år gammal.  När vi ska skiljas åt höjer han handen, ser mig i ögonen och säger: ”É ´å!” Han kan ännu inte uttala orden Hej , men tonfallet är det rätta.

En annan lika gammal pojke har en japansk far. När han ska tacka bugar han på japanskt sätt, här i Sverige. Det lärde han sig under en månad i Japan. Då var han ännu inte ett år gammal.

Hur har de lärt sig detta? Genom att iaktta och lyssna på vuxna. Det brukar kallas socialisation.

Barnet söker den vuxnes ansikte
På tunnelbanan eller bussen: Ett litet barn sitter i barnvagnen och tittar på mig med den där stadiga babyblicken. Jag ser tillbaka. Efter en stund händer nästan alltid samma sak: barnet flyttar blicken till mamma, innan hen, eventuellt, återgår till mig.

Eller: ett litet barn trillar och slår sig, som barn ju gör. Vad som ofta händer är att barnet söker förälderns ansikte innan det bestämmer sig för om detta är något att gråta för. Om den vuxne är obekymrad kommer vanligtvis ingen gråt. Mamma är lugn, då var det ju inte farligt! Om föräldern är oroad eller ynkar och tycker synd om, så brukar gråten komma som ett brev på posten.

Det lilla barnet söker den vuxnes ansikte för vägledning. Och det sker mycket oftare än vi tror.

Barnet speglar den vuxnes känslor
Barnet speglar alltså den vuxnes känslor och lär sig om världen på det sättet. Det är också därför en baby som sitter i sele eller i vagn ska vara vänd mot föräldern, för att ha tillgång till ansiktet.

Babyn behöver ha tillgång till den vuxne både för att känna sig trygg och för att kunna förstå världen. Vad händer då om barnet inte får detta?

Det visar några effektiva men obehagliga försök som gjordes för många år sedan, långt före alla plattor och mobiler. Forskare filmade mammor som samspelade med sina spädbarn. Vid ett visst tillfälle skulle mammorna ”frysa” ansiktet, så att det inte länge uttryckte några känslor. Det visade sig snabbt att detta var mycket skrämmande. Det finns nästan ingenting som så snabbt gör en baby orolig som just detta.

Barnet behöver tillgång till den vuxnes levande ansikte för att orientera sig i världen.

Vi har inte koll
Men jag kan ju titta till på barnet också, tror du kanske. Nej, det fungerar inte så. Det luriga med skärmen är att vi tror att vi har koll, men det har vi inte. Vi tror att vi kan göra flera saker samtidigt, men det kan vi inte.

Du kan faktiskt bara koncentrera dig på en enda sak i taget. Annars växlar du fokus (fast så snabbt att du inte är medveten om det själv) vilket gör att du får sämre koll. Det duger inte för barnet.

Nu finns det alltså tecken som tyder på att den mobilsurfande föräldern faktiskt gör barnet otryggt genom att inte ge det naturliga gensvaret.

Det finns bara en vettig slutsats: surfandet behöver begränsas.

Share

Kommentarer

Barn, föräldrar och mobiler — 1 kommentar

  1. Ja Gunilla, så väsentligt. Tidigt kunde jag läsa min mammas tankar och det bidrog helt klart till en tidig ordförståelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *