Jag har under några år ägnat rätt mycket tid åt att studera överkänslighet mot el och speciellt mot den nya trådlösa tekniken. Bland annat har jag intervjuat svårt elöverkänsliga personer för min senaste bok, Ett vackert fängelse.

Fortfarande är det tyvärr många som tror att elöverkänslighet inte existerar, att det är är fråga om fobi eller inbillning. Och det är inte så konstigt, för det pågår en enorm desinformation i den här frågan (som alltid när det är mycket pengar inblandade). De som inte tror på det brukar hänvisa till så kallade provokationsstudier, då personer utsätts för trådlösa anordningar och ska avgöra om de är påslagna eller inte. Det är bara det att dessa studier är nonsens; de bygger på helt falska förutsättningar.

De förutsätter för det första att påverkan alltid är omedelbar. Men tänk om den skulle vara fördröjd? Av de personer som jag har intervjuat är det många som berättar om fördröjd påverkan. Så här kan det låta: ”När jag går till biblioteket går det bra så länge jag är där, men på natten kan jag inte sova”.

När jag första gången intervjuade ett par svårt elöverkänsliga personer i deras elfria hus sade de efter ett par timmar till mig: ”Gunilla, har du möjligen med dig något med batteri? Vi känner att det är något som påverkar oss.” Oh, min nyköpta digitalkamera! Jag hade inte haft en tanke på den. Men de frågade alltså inte omedelbart, inte heller efter några minuter, utan först efter ett par timmar.

Det andra felet är att man inte jämför med ett opåverkat tillstånd; den som utsätts för provokationen är redan påverkad av en mängd andra strålkällor, som numera finns runt omkring oss. Man skulle behöva göra ganska radikala ingrepp i de flestas livsmiljö för att få ett ’nolläge’ att jämföra med. En person jag intervjuade liknade detta vid ”att vistas i ett rökfyllt rum och försöka avgöra om det kommer in lite rök till”.

För det tredje stämmer det här över huvud taget inte med hur den mänskliga hjärnan fungerar. Först utgår man från att medvetenhet och påverkan är samma sak. Sedan likställer man försökspersonens tro att hon känner med verkligheten.

Om en person misslyckas med att medvetet avgöra när det trådlösa är påslaget, så betyder ju inte det att hon är opåverkad! (På samma sätt kan man ju till exempel vara förgiftad av vit flugsvamp som man misstagit för champinjon, utan att kunna avgöra det – förrän symtomen kommer.) Och även om hon själv felaktigt tror att hon kan avgöra detta, kanske för att hon tidigare har tyckt sig kunna göra det, så innebär det fortfarande inte att hon är opåverkad. Men det är just den slutsatsen som är poängen i provokationsstudierna: ”Hon kan inte avgöra, alltså finns det ingen påverkan!” Och följaktligen är det då inbillning, eller vad?

Det lär även ha hänt att försökspersoner fått symtom när de trott sig vara utsatta för strålning men inte varit det (mer än av det vi alla hela tiden utsätts för, se den förra invändningen). Detta kallas noceboeffekt (som placebo fast tvärtom). Men återigen, att en sådan effekt kan uppstå betyder fortfarande inte att den andra påverkan är ickeexisterande!

Det enda vettiga är förstås att göra objektiva mätningar. I flera studier har forskare nu använt fysiska mått, såsom hjärtfrekvens, muskelspänningar och mätningar av blodflödet i hjärnans pannlober. De har då funnit en klar påverkan av elektromagnetisk strålning; kroppen kunde avgöra när den bestrålades och när det inte skedde, oavsett om försökspersonens medvetande kunde göra det.

De sedvanliga provokationsstudierna bör givetvis skrotas. Visst är det märkligt att de får fortgå. Det är svårt att undgå misstanken att de är designade för att inte ge resultat. Konspirationsteorier?? Tja, hur var det med rökningen? Hur många årtionden lyckades tobaksindustrin mörka om rökningens skadlighet – tills det inte gick längre? Jag börjar tro att det inte kommer att gå så länge till här heller.