Meningslösa studier och felaktiga slutsatser
artikel i MiljöMagasinet 22/2014
I början av året debatterades elöverkänslighet livligt i massmedia. Ofta skedde det med felaktiga argument och i en nedlåtande ton, som i en ledare i Dagens Nyheter: ”Studier har visat att personer som upplever sig elöverkänsliga inte kan avgöra om strömmen är på eller inte”. I samma text liknas elöverkänslighet vid att tro på spöken.
Studierna som skribenten syftar på är så kallade provokationsstudier. De som inte vill tro att trådlös teknik ger en kroppslig påverkan brukar ofta hänvisa till sådana studier. Därför är det viktigt att känna till att de faktiskt är meningslösa.
Provokationsstudier: på eller av?
Provokationsstudier innebär att människor utsätts för något som man vill studera effekten av, i vårt fall signaler från mobiler eller andra trådlösa anordningar. Dessa slår man ömsom på och av, och personen ska tala om ifall de är påslagna eller inte. Detta misslyckas de flesta med, varpå man drar den felaktiga slutsatsen att detta innebär att personen ifråga inte är fysiskt påverkad. Märkligt nog envisas debattörer med att hänvisa till dessa studier trots att de bygger på totalt felaktiga förutsättningar.
Felaktiga jämförelser
En felaktighet jämförde en person som jag intervjuat med ”att vistas i ett rökfyllt rum och försöka avgöra om det kommer in lite rök till”. Detta eftersom man i de sedvanliga studierna inte jämför med ett opåverkat tillstånd. Den som utsätts för provokationen är redan påverkad av andra strålkällor som numera finns nästan överallt omkring oss: mobilsändare och trådlösa nätverk, mobiler, surfplattor och smartphones. Runt experimentlokalen där studierna görs finns vanligen mängder av olika strålkällor.
En forskare (Rubin 2005) som ofta åberopas hade t ex sladdlösa telefoner påslagna samtidigt som provokationerna utfördes med mobiler. Båda sänder signaler inom mikrovågsområdet. Ändå förutsatte forskaren alltså att dessa telefoner inte skulle ha någon inverkan, istället för att undersöka hur det verkligen förhöll sig. Ett djupt ovetenskapligt synsätt.
Med de mängder av trådlösa system som numera omger oss alla skulle man behöva göra ganska radikala ingrepp i de flestas livsmiljö för att få ett ’nolläge’ att jämföra med – om det alls går.
Påverkan kan vara omedveten
För det andra stämmer denna typ av upplägg över huvud taget inte med hur vår kropp och hjärna fungerar. Man sätter nämligen likhetstecken mellantvå helt olikartade fenomen: medvetande och påverkan.
Om en person misslyckas med att medvetet avgöra när mobilen är påslagen, så behöver ju inte det betyda att hennes kropp är opåverkad! (Och även om hon själv felaktigt tror att hon kan avgöra detta, kanske för att hon tidigare har tyckt sig kunna göra det, så innebär inte det heller att kroppen är opåverkad.) Men det är just den slutsatsen som är poängen i provokationsstudierna: ”Hon kan inte avgöra, alltså finns det ingen påverkan!” Och följaktligen är det då inbillning, eller vad?
Ett exempel är slutrapporten från det så kallade FAS-projektet från år 2012 om hälsorisker med elektromagnetiska fält. I rapporten sägs: ”åtminstone 15 provokationsstudier (–) har inte kunnat visa att personer upplever symtom eller känner av fält mer ofta när fälten är påslagna än när de är avslagna…”
Inbillning…
Det lär även ha hänt att försökspersoner fått symtom när de trott sig vara utsatta för strålning men inte varit det (mer än av det som vi alla hela tiden utsätts för, se den förra invändningen). Detta är en av vetenskapen känd effekt som kan uppkomma i många olika sammanhang och som döpts till noceboeffekt (som placebo fast tvärtom). Men återigen, att en sådan effekt kan uppstå betyder fortfarande inte att den andra påverkan är icke-existerande!
Kroppen vet
Flera forskare har dock gjort korrekt upplagda provokationsstudier där de dels avskärmat testlokalen från ovidkommande strålning, dels använt objektiva mått, såsom hjärtfrekvens, pupillförändringar, muskelspänningar och mätningar av blodflödet i hjärnan. De har då funnit en klar påverkan av elektromagnetisk strålning; kroppen kunde avgöra när den bestrålades, oavsett om försökspersonens medvetande kunde göra det.
Studier av McCarty m.fl. 2011 fann påverkan på hjärtrytmen, så att hjärtat började slå oregelbundet – samtidigt som försökspersonen inte medvetet kunde avgöra när det trådlösa var på- eller avslaget. Andra forskare, t ex Adey 1997, fann förändrat blodflöde i hjärnan. Att pupillerna förstoras är en välkänd reaktion på stress, automatisk och inte påverkbar av viljan. Denna reaktion har forskare också funnit vid provokationer (Rea 1991).
Påverkan kan vara fördröjd
Ytterligare en felaktighet i provokationsstudierna är att de bygger på tanken att all påverkan alltid skulle vara omedelbar. Den kan dock vara fördröjd, som för människor som inte känner av någon påverkan direkt men sedan inte kan sova på natten.
För att vara säker på att inte en påverkan sedan tidigare ligger kvar och förrycker resultaten hos den som testas har vissa forskare gjort proven efter att försökspersonerna har fått vistas en tid i en (relativt) strålningsfri miljö. Så gör den som är angelägen att få ett korrekt resultat i sina studier.
Okunnighet eller cynism?
Som synes finns det alltså åtminstone tre olika skäl som vart och ett för sig räcker för att diskvalificera de sedvanliga provokationsstudierna. Denna typ av studier bör givetvis skrotas. Är det bottenlös okunnighet eller medveten cynism som gör att man fortsätter hänvisa till dem? Inte vet jag, lika illa i båda fallen. Nej, kanske inte, nog är cynismen värre? Men visst är det märkligt att det får fortgå.