Flocken fanns först

Postat av november 6, 2015

Mobb, grupptryck, flockmentalitet, följa med strömmen… Det finns många uttryck som pekar på att vi är vana vid att uppmärksamma de negativa sidorna av gruppbeteende, ja till och med att se gruppen som närmast farlig. I många sammanhang betonas det hur viktigt det är att tänka själv, att fatta egna beslut, att inte bara följa med utan gå emot gruppen när den är fel ute.

Allt detta är ju viktigt. Men vi behöver också förstå att under detta finns det faktum att gruppen är livsnödvändig för oss människor. Tar vi inte med detta i beräkningen kommer vi aldrig att förstå hatgrupper, tror jag.

Gruppen är livsnödvändig
Gruppen är nödvändig. Gruppen eller flocken är, bokstavligen, en förutsättning för individens överlevnad. Den var det när vi levde på den afrikanska savannen och var omgivna av köttätande rovdjur, och den är det nu när vi skenbart kan leva ensamma men fortfarande behöver tillhöra en gemenskap. Vi människor är flockvarelser lika mycket som någonsin schimpanser eller zebror, men med andra uttryckssätt. Flocken sitter djupare i oss än någon ”mentalitet”.

Vi människor är inte individer som på något stadium i historien slog oss ihop i flockar. Det har gått andra vägen. Flocken existerade före individen, i tusentals generationer fanns fiskstimmet, fågelflocken, zebrahjorden, apflocken…

I brist därpå…
Så har vi det gamla, ofta citerade uttalandet av huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, alltid lika aktuellt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”. I brist därpå, det var precis det som Passus’ Camila Salazar Attias betonade i mitt förra inlägg, att det som vi andra har haft har saknats för dem som hamnar i kriminella nät verk.

Till vad pris som helst
Peter som jag också citerade i förra inlägget sade bland annat: ”När jag kom in i det kriminella fick jag uppmärksamhet, bekräftelse och tillhörighet. Det hade jag saknat förut.” Här kan jag anknyta till Doktor Glas, som fortsätter med orden: ”Man vill inge människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Själen ryser för tomrummet… Ibland har jag tänkt att om vi verkligen på djupet förstår de orden så behöver vi inte kunna så mycket mer psykologi…

Ensamhet plågar unga mest
Jag läste på nätet en artikel i the Guardian, en brittisk tidning, från 2014.  Texten handlade om ensamhet. ”Loneliness: a silent plague that is hurting young people most”. Artikeln talar om en epidemi av ensamhet hos unga människor. Den brittiska Mental Health Foundation har funnit att det är fler mellan 18 och 34 år som känner sig ensamma och är nedstämda över detta än bland 55-plussarna.

I artikeln resoneras det om att sociala medier kan vara en god hjälp att knyta kontakt MEN bidrar till ökad ensamhet när nätkontakterna kommer att ersätta fysisk kontakt.

Att stanna i kriminella nätverk handlar nog framför allt om att inte se några alternativ.
Det är upp till oss andra att ge ” uppmärksamhet, bekräftelse och tillhörighet”. I verkligheten.

 

 

Det är inte rasismen som är problemet

Postat av november 6, 2015

Det håller på att hända något i debatten om rasism. Det kommer in nya resonemang. Det är viktigt att vi börjar förstå att det inte är argument som omvänder rasister eller förebygger hatbrott.

Jag har tidigare många gånger noterat att journalister och opinionsbildare ofta har argumenterat mot rasism. Vi är alla invandrare, det finns inga olika mänskliga raser, vi svenskar äter turkiska kåldolmar osv. Allt det här är ju korrekt, men det är irrelevant.

De som halkat bredvid
Tidningen Expos chefredaktör Daniel Poohl sade i en tidningsartikel om Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson: ”Alla och envar är de ensamvargar i flock”.

Igår kväll lyssnade jag på radioprogrammet Tankar för dagen med prästen Håkan Sandvik som också talade om dådet i Trollhättan. Han var inne på samma spår: ”De viktigaste manifestationerna vi kan göra är att uppmärksamma dem som halkat bredvid. Dem som inte känner sig delaktiga och som drar sig undan”. Just detta, sade han, gällde både Anton Lundin Pettersson, Anders Behring Breivik och två unga pojkar som utfört attacker i skolor i Finland.

En djup, existentiell skräck
Lasse Berg, författaren till den storsäljande trilogin om människans ursprung i Kalahari, uttrycker det så här i sin senaste bok: ” Vi fick en djup, under miljoner år genetiskt befäst, existentiell skräck för att bli ensamma och utstötta. Vad som helst för gruppens skull.” ”Man måste tillhöra ett sammansvetsat vi för att överleva…”

Jag tror vi behöver inse hur avgrundsdjup den skräcken är. Vi är inte så individuella och självständiga som vi tror. ”Vad som helst för gruppens skull.” Hjärnforskaren Giacomo Rizzolatti har sagt: ”De viktigaste signalerna för hjärnan är de som rör andra människors beteende”. Smaka på det: de viktigaste.

Mobilångest och tomma kalorier
Så kom då nätet och erbjöd nya möjligheter att känna sig tillhöra någon form av gemenskap. I enklare form sker det genom Gillaknappen. Radiopsykologen Allan Linnér kallade detta för ”tomma kalorier” i ett samtal med en kvinna som hade vad hon kallade mobilångest. Där tror jag han slog huvudet på spiken. Vi är fysiska varelser som behöver vistas i fysisk gemenskap, det räcker inte med virtuell. Vi behöver röster, ansikten, blickar, beröring.

Rasismen är nog alltså inte grundproblemet; det är ensamheten.

Om ensamheten är den yttersta orsaken så är det den vi behöver göra något åt, och det gör vi inte genom att göra den ensamme ännu mer isolerad genom att slå hen i huvudet med förnuftiga argument.

Kännande varelser som också tänker
Jill Bolte Taylor är hjärnforskare och föreläser på YouTube om sin egen stroke och om hur den mänskliga hjärnan fungerar.  Hon har sagt: ”Vi är vana vid att tänka på oss själva som tänkande varelser som också känner”. Men vi behöver vänta på det, menar hon. ”Vi är kännande varelser som  också tänker”. I bästa fall, kanske man ska tillägga…

Så vi behöver ta hand om känslan först.

Ensamhet, rasism och hatbrott

Postat av oktober 26, 2015

En ung man hugger ihjäl människor med annan hudfärg i en skola. Är det rasism, alltså sjuka värderingar, som är orsaken? Eller ska vi leta någon annanstans efter de djupaste orsakerna?

Förlust av hopp?
Ola Larsmo, författare och försvarare av mänskliga rättigheter, skrev i Dagens Nyheter två dagar efter dådet att det kanske handlar om förlust av hopp. ”Det enda kända motgiftet mot hatkulturen är hoppet om ett samhälle för alla”.

Psykologen Birgitta Göransson, expert på hatbrott, nämnde följande dag i Rapport att det kan vara mycket svårt att upptäcka dem som är i riskzonen för sådana brott eftersom de ofta är så ensamma. Jag tänker: Kanske är just ensamheten också det verkliga skälet till hatet?

Att sakna
För min senaste bok, som bland annat handlar om ensamhet, intervjuade jag kriminologen Camila Salazar Attias på Fryshusets verksamhet Passus med att hjälpa kriminella män att lämna sina kriminella nätverk. Jag frågade henne varför vissa människor fastnar i kriminella gäng. Camila betonar att de inte är annorlunda än vi andra. Det annorlunda är att de saknat det som vi andra haft.

Nyckeln: att få tillhöra
Camila sade: ”Det är basala behov, samma som vi alla har: att få tillhöra en grupp. Det kan vara en familj, skolan, arbetsplatsen, kyrkan, en förening… När vi tittar på deras bakgrund så har det saknats. Det har inte funnits för dem.

Alla människor behöver egentligen samma sak. I brist på att finna det i andra miljöer har de här killarna hittat det i destruktiva miljöer. Det är ingen som säger: ’Jag ska bli kriminell’, eller: ’Jag ska bli nynazist’, utan man hamnar där, man kanske har vänner, någon som finns där. Miljön har varit tillgänglig, det som väl­komnar en.”

Camilas och Passus’ slutsats är då: ”Så vår nyckel till hur vi får dem därifrån är att de får ett välkomnande i friska miljöer”. Passus förste klient, Peter, som sedan själv blev verksam där, väckte mitt intresse i ett radioprogram med orden: ”När jag hoppar av från mitt gäng måste jag veta att ett annat gäng tar emot mig. Samhällets gäng. Det har varit en förutsättning att någon står bredvid mig”.
Och han borde ju veta.

Ensamhet är livsfarligt
Människan är under hela livet beroende av relationer till andra människor, för sin psykiska och även för sin fysiska hälsa. Hjärnforskaren Martin Ingvar uttrycker det så här i boken Hjärnan och medvetandet: ”Det finns robusta, epidemiologiskt baserade data som visar att ensamhet är förenat med livsfara”.

Då syftade han främst på att ensamma människor lättare dör av exempelvis sjukdomar. Men livsfaran kanske inte bara gäller den ensamme, utan också hens omgivning? Tänk om ensamheten är botten i hatet? Och att rasistiska värderingar och uttryck för hat är det lättaste sättet att skaffa något som verkar som en gemenskap?

I så fall är lösningen inte att komma med bättre argument utan, att erbjuda en bättre gemenskap.

 

 

Är dyslexi verkligen en funktionsnedsättning?

Postat av oktober 23, 2015

Jag läste nyligen en artikel om talböcker och ljudböcker. Där stod att den som har svårt med läsning i stället kan ”läsa med öronen”.

Jag funderade en stund på uttrycket: var det inte något konstigt med det? Så kom jag på det. Det är ju en omväg! Lyssna kan vi från födseln. Läsa lär vi oss, de flesta av oss, långt senare, med större eller mindre ansträngning. Det finns ett mycket enklare uttryck för att läsa med öronen: att lyssna!

Hjärnan är inte gjord för skriftspråk
När jag föreläser om den mänskliga hjärnan brukar jag säga att hjärnan inte är konstruerad för läsning. Hjärnan är gjord för talspråk, och den har speciella centra för tal, alltså för det som vi själva säger, och andra centra för att lyssna och ta in det som vi hör andra säga. Men du har inget centrum i hjärnan för läsning.

De hjärncentra som du är född med är desamma som människor fötts med i sisådär tvåhundratusen år. Läst och skrivit har vi bara gjort i några tusen år. Längre än så var det inte sedan skriftspråket ”uppfanns” och sedan steg för steg utvecklades. Och läsning blev inte allmän kunskap förrän för något hundratal år sedan.

Inget centrum för läsning
Hjärnan har alltså inget läscentrum eller skrivcentrum. För att kunna utföra dessa ytterst komplexa aktiviteter måste hjärnan lita till samverkan mellan en mängd olika centra och nätverk som ursprungligen använts till annat. Inga problem för de flesta; den mänskliga hjärnan är oerhört flexibel. Några procent av oss får däremot bestående svårigheter i form av dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Vi kallar dyslexi för en funktionsnedsättning. Men är det verkligen den bästa beteckningen? Missförstå mig inte nu; självklart ska alla med dyslexi få all hjälp och allt stöd de behöver i utbildning och arbetsliv. Som det fungerar i dag är diagnosen då ofta en nödvändighet.

En funktionsnedsättning (förr sade vi handikapp) kan vara att inte se, inte höra, inte kunna använda ben eller armar eller inte kunna tala. Men läsa?  En ”funktion” som inte är inbyggd i hjärnan utan ganska nyligen utvecklad?

Ett gripande mejl
I stället för att undra över orsaker till dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter är jag därför mer förundrad över att de flesta faktiskt lär sig läsa, många dessutom med ganska måttliga ansträngningar.

För några år sedan höll jag ett föredrag om språk och dyslexi och sade bland annat ovanstående. Några dagar senare fick jag ett av de mest gripande mejl jag någonsin tagit emot. Det var nätt och jämnt läsbart, men budskapet var kristallklart.

Avsändaren var en man med dyslexi som skrev att han var så tacksam över det jag sade. Tyvärr har mejlet förkommit i en senare datorkrasch, och jag måste alltså lita till mitt minne nu. Men det han ville säga mig var att han kände att hans värdighet blev upprättad av det jag sagt.
Tack, okände mejlskrivare, du lärde mig något viktigt!

Det mesta är inte ord

Postat av oktober 19, 2015

För några år sedan sade dottern: ”Jag tror vi ska ta mormor till en minnesutredning”. Jag blev förvånad. Dement? Nej, det kunde jag inte tänka mig. Hon hade länge varit ganska nedstämd. Och hon, som tidigare hade varit praktisk och handlingskraftig, hade på senare år fått svårare och svårare att få någonting ur händerna. ”Jag förstår inte, att jag inte får någonting gjort” sade hon själv ofta.

Men hon hade inga av de vanliga demenssymtomen, som att ställa samma fråga var femte minut, gå vilse utanför huset eller inte känna igen närstående.

Jo, det var demens
Jag trodde inte på demens, jag trodde på depression. När jag frågade Tove varför hon tänkte demens kunde hon inte förklara. ”Det bara känns så”, sa hon. Dock var det hon som hade erfarenheten; hon hade arbetat med dementa. Jag insåg att det borde ligga något bakom hennes känsla, så vi genomförde det hela. Jag blev ändå förvånad när svaret kom: ”Vaskulär demens”. Skadan var störst i pannloberna. Och, som läkaren sa: ”Det är där motorn sitter”.

Tyst kunskap
Här har vi ett solklart fall av tyst kunskap. Förtrogenhetskunskap kallas det också, allt det där som människor förvärvar utan ord. Det handlar bland annat om hur man bemöter andra människor. Det som gör en omtyckt lärare eller älskad läkare handlar ofta om tyst kunskap. Oftast tror jag faktiskt.

Så vi ska nog tro på någons magkänsla, det vill säga OM vi talar om något som vederbörande har erfarenhet av. Annars kan ju magkänsla hamna var som helst: ”Det känns inte rätt för mig med män som håller hand och kysser varann”. Då handlar det nog inte om erfarenhet utan snarare bristen på den – alltså fördomar. Fördomar bygger ofta på magkänsla.

Nu är det nog så att det mesta av allt du lärt dig genom livet är tyst kunskap. Det mesta av det som kallas uppfostran och socialisation, alltså hur ett barn växer in i en grupp, en kultur, hur vi hälsar, hur vi beter oss vid matbordet, i en kioskkö eller i en kyrka sker utan ord. Barnet ser, hör och lär – omedvetet.

Hur lärde du dig grammatik?
Hur lärde du dig grammatiken i ditt språk? Faktiskt helt omedvetet. Och det mesta kan du inte förklara. Eller kan du säga varför det är rätt att säga: ”Jag gick på bio igår” eller ”Igår gick jag på bio” men inte: ”Igår på bio jag gick”?

Det finns olika studier som visar att människor lätt kan lära sig saker som de sedan inte kan förklara. Några vuxna fick se femtio ”ord” från ett påhittat språk. När de sedan fick se ett antal nya ”ord” kunde de avgöra vilka av dessa nya ord som skulle kunna höra till det språket och vika som inte skulle det. Men de kunde inte förklara varför. De har lärt sig en språklig regel man kan inte formulera den.

Ibland är det lättare att se och formulera regeln. Jag vet att ordet bryl skulle kunna vara svenska men inte ordet lybr. Här är det lättare än med biobesöket, och du kanske också vet varför: Svenska ord kan börja med br men inte sluta med br.

Mitt budskap är alltså: tro på magkänslan – hos den som har erfarenhet.

Att kunna men inte veta

Postat av oktober 17, 2015

Under min skoltid (nu talar vi 1950-tal) stod det överst på våra betyg: Kunskaper och färdigheter.Kunskaper var sådant vi visste och kunde berätta om, färdigheter var sådant vi kunde göra (i gymnastik, slöjd och teckning exempelvis). Kunskaper lyssnar eller läser man sig till, färdigheter tränar man sig till med kroppen.

Kunskaper är inte färdigheter
Jag tror inte att färdigheter nämns i nutida betyg. Men intressant nog har hjärnforskningen visat att den uppdelningen stämmer väl med hur hjärnan tillägnar sig olika slags lärdomar. Det som du kan läsa dig till, berätta om och även dela med andra, Paris är huvudstaden i Frankrike, 2 gånger 2 är 4, osv, jobbar hjärnan med på vissa sätt.

Färdigheter: att cykla, spela fiol, sy kråkspark eller åka slalom, sådant som tränas och lärs in med kroppen, är en helt annan avdelning.

Cykla efter femtio år
Skolkunskaper kan du glömma, om du inte får anledning att upprepa dem. Färdigheter som du en gång tillägnat dig sitter mycket fastare förankrade i hjärnan. En granne till mig hade inte cyklat sedan han var femton år.  Vid sextiofem satte han sig på en cykel, inte utan viss bävan, och cyklade iväg utan problem.

En formation i hjärnan som kallas hippocampus är avgörande för kunskaper och för medvetna minnen men däremot inte för färdigheter.

Därför kan du ha färdigheter som du inte själv är medveten om. Om hippocampus skadas kan du bli oförmögen att skapa nya kunskaper och minnen. Din förmåga att tillägna dig nya färdigheter påverkas däremot inte.

Kunna fläta men inte veta
Du kan också vara helt omedveten om vad du kan, fast du just lärt dig det. En man som inte kunde bilda nya minnen (hippocampus var skadad av långvarigt alkoholmissbruk) fick på sjukhuset lära sig att fläta. Sedan blev han tillfrågad om han kunde fläta och svarade nej. När han fick tre trådar i handen flätade han utan tvekan ihop dem. Efteråt förnekade han fortfarande att han kunde detta.

Vid försök med råttor har det visat sig att deras hippocampus skadas av mobilsignaler, så att minne och inlärningsförmåga försämras hos råttorna. Och hur är det med oss människor?

”Jag minns det ju så klart”

Postat av oktober 12, 2015

I min förra blogg skrev jag att ett minne inte är något som finns i hjärnan, utan något som sker. Varje gång ett minne dyker upp är det ett antal tusen eller millioner samverkande hjärnceller som aktiveras samtidigt.

Som ett hjärtslag
Minnen är skeenden, de skapas när de efterfrågas. En hjärnforskare jämför ett minne som ”dyker upp” med ett hjärtslag.

Samma forskare gav en av sina böcker titeln Hjärnskulptur för att betona att allt som du upplever och gör förändrar din hjärna i en ständigt pågående process.

Falska minnen är lika verkliga
Det finns forskning som visar hur lätt det är att plantera in falska minnen hos människor, både barn och vuxna. Hjärnan kan märkligt nog inte skilja på egna, verkliga minnen och inplanterade.

Minnesforskare har talat med barn om olika händelser och sedan ”minns” barnen att de var med när det hände, fast de bara fått det berättat för sig. En berättelse på en förskola handlade om en mindre olyckshändelse: ”Minns du när han spillde choklad på den vita nallen?” Detta som aldrig hänt mindes barnen livligt, och en del av dem fyllde också i detaljer.

Små barn är ju lättsuggererade, tänker du kanske nu. Tror du att det gick över när du blev vuxen? I så fall tror du fel.

Fanns det en radio i väskan?
På en järnvägsstation riggades en scen där resenärer blev vittne till vad som tycktes vara ett brott. Sedan kom ”polisen” och förhörde ”vittnena”. Bland annat frågade man dem om väskan som stått på perrongen. ”Det här är viktigt. Minns du om det stack upp en radio ur väskan eller inte?”

Några hade sett en radio, andra sade nej, det fanns ingen radio. Och det fanns det ju inte, men inte nog med det, det fanns ingen väska heller. Ändå mindes de flesta att de sett den.

Våldtäktsmannen i tevestudion
Eftersom minnen skapas i hjärnan kan de också förändras. Olika minnespår kan dyka upp samtidigt och förväxlas med varandra. För ett exempel står den minnesforskare, Daniel Schacter, som i en bok berättar om när han själv blev anklagad för våldtäkt. Lyckligtvis – för honom – satt han i en tevestudio samtidigt som våldtäkten skedde. Ändå hade den våldtagna kvinnan kunnat gå ed på att det var han. I själv verket hade hon ett honom på teve en kvart innan hon blev våldtagen, och sedan hade hennes hjärna förväxlat hans ansikte med våldtäktsmannens.

Till och med sin våldtäktsman kan en alltså ta fel på. Nog förstår man att vittnespsykologi är svårt!

 

Minnet finns inte

Postat av oktober 9, 2015

Vårt mänskliga minne är fascinerande, men också bedrägligt. Vi använder ju sådana uttryck som att ett minne ”dyker upp” eller att vi ”letar i minnet”. Det är bara det att det finns ingenstans att leta och inget ställe att dyka upp från. Nej, du har faktiskt inget minne.

Minnen är något som sker
Ett minne är inte något som finns, det är något som sker. Varje gång ett minne dyker upp är det ett antal samverkande hjärnceller som aktiveras samtidigt. En hjärnforskare jämför ett minne som ”dyker upp” med ett hjärtslag.

Minnen förändras över tid
Eftersom ett minne är en händelse kan det förändras över tid. Ja vi ska nog räkna med att våra minnen förändras med tiden. Det finns flera berömda tillfällen där minnesforskare undersökt detta. Ett traumatiskt ögonblick för människor i USA var den hemska händelsen år 1986 då den amerikanska rymdfärjan Challenger exploderade strax efter start och alla ombord omkom.

Morgonen efter olyckan frågade en forskare ett antal studenter hur de fått höra om olyckan och var de befunnit sig då. Två och ett halvt år senare fick samma människor samma fråga.

Överensstämmelsen mellan första och andra tillfället visade sig vara dålig. Hos en tredjedel stämde i stort sett ingenting. Det intressanta var dock att dessa personer var precis lika säkra på sin sak som de andra. Även de som gav helt andra svar andra gången kunde princip gå ed på att den versionen var sann.

Jag minns det så klart
Att du är säker är alltså inget bevis för att du minns rätt. Jag minns kristallklart den gången för många år sedan då min dotter och jag fick ett besked som skakade om oss och kom att förändra våra liv. Långt senare kom vi att tala om det där tillfället. Och jag sade: ”Jag minns hur vi satt här i vardagsrummet den där kvällen…” Dottern tittade förvånat på mig och sa: ”Vadå? Kvällen? Det var ju på morgonen och vi satt i köket. Jag minns att solen sken in genom fönstret”.

Hon har ju fel. Jag minns det så tydligt så jag kan inte ha fel. Det är bara det att… hon var lika säker.

Vi kommer förstås aldrig att få veta vem som hade rätt. Den viktiga lärdomen är att minnet är så bedrägligt. Du kan vara precis lika säker på ett falskt minne som på ett riktigt.

Falska minnen
Det finns forskning som visar hur otroligt lätt det är att plantera in falska minnen hon människor, både barn och vuxna. När samma historia berättats ett par gånger och någon sedan säger: ”Minns du när vi…” så minns många av oss. Fast vi aldrig varit med om det.

Så tag dig i akt! Nästa gång ni grälar hemma om vem som minns rätt, var inte för säker. Och tänk att ni kan ju ha fel bägge två!

Har du också fått dåligt minne?

Postat av oktober 7, 2015

Jag har hört till de lyckliga som alltid haft ett utmärkt minne. Men nu har det hänt något.
De senaste tre eller fem åren har mitt minne blivit dramatiskt mycket sämre. Eftersom jag är sjuttioett år, säger alla: ”Det är åldern”. Katten heller! Inte vid sjuttio, först omkring åttio år kan man räkna med att få sämre minne enigt forskningen. Eller snarare kunde. För det är annorlunda nu

Minns inte siffrorna
Mitt arbetsminne har blivit mycket sämre. Jag läser en sexsiffrig kod och ska minnas den tills jag skriver in den – och måste titta igen. Sex siffror klarade jag utan problem förr.

Men det handlar inte bara om det kortvariga arbetsminnet, jag har också fått otroligt mycket svårare att minnas vad jag gjorde för en liten stund sen, eller för några dagar sen.

Var är strumporna?
Jag går ut i köket – och har glömt vad jag skulle göra där. Ska handla tre saker och måste skriva en lapp. För TRE saker! Förlägger ständigt nycklar, strumpor och almanackor. Minns alltså inte var jag lade strumporna för en liten stund sedan. Tappar namnet på den – enda – person jag just presenterats för.

Förr mindes jag kristallklart hur vi tillbringade förra lördagen. För att komma på det nu måste jag verkligen anstränga mig och leta i minnet, kanske också titta i almanackan. Nu börjar det evinnerliga letandet och antecknandet påverka mitt vardagsliv.
Känner du igen dig?

”Lite senil”
Det viktiga är ju dock att det inte bara är jag. Detta händer också unga människor, det är det som är det nya och verkligt allvarliga. Trettioåringar omkring mig minns inte heller vad de skulle göra i köket eller vad den nya bekantskapen hette. En ung släkting berättade skrattande att hennes pojkvän brukar skoja och kalla henne ”lite senil”. Ja, än så länge är det kanske kul, men inte så länge till.

Hur många har jag inte hört skämta om Alzheimer light? Eftersom detta har blivit så vanligt är det ju lätt att tro att det är normalt. Och vanligt, ja. Men det är INTE normalt.

Mikrovågorna stör hjärnan
Jag har en obehaglig hypotes. Och inte bara jag, mängder av hjärnforskare pekar nu på samma sak. Tvåhundra av dem skrev nyligen till FN-chefen Ban Ki-moon och påtalade detta. Den trådlösa tekniken, med mobiler och trådlösa nätverk som sänder mikrovågor genom luften hela tiden, påverkar minnet.

Råttor tappar minnet
I försök med råttor har man sett att de får svårare att lära sig något som råttor är fenomenala på, nämligen att hitta i labyrinter. Sedan har man undersökt råttornas hjärnor och sett att hippocampus skadas av mikrovågorna. Hippocampus är en formation i hjärnan som är helt avgörande för minnet hos människor, råttor och andra djur.

Vi behöver vår hippocampus! Men vi behöver inte dessa mängder av trådlösa apparater.

Hjärnan frågar alltid varför

Postat av september 30, 2015

Den mänskliga hjärnan har många fascinerande egenskaper. Bland annat har den en drift att förstå. Det betyder att den ständigt frågar: ”Varför?”

Detta är vad en forskare, Peter Gärdenfors, kallar ”en kausaldrift”. Boken där han nämner detta heter mycket riktigt Den meningssökande människan. Människans hjärna tycks helt enkelt inte stå ut med att inte förstå. Den söker efter mening och sammanhang i allt den är med om. Det verkar gälla allt från det enklaste till det mest komplicerade, från det mest banala till det mest fruktansvärda.

Och hittar hjärnan inga sammanhang så uppfinner den dem själv.

Barn uppfinner förklaringar
Detta sökande börjar tidigt i livet. Forskare har berättat historier för barn där något inte går ihop, eller där något led saknas för att historien ska bli begriplig. Barn som får höra en sådan historia lägger själva till en tänkbar förklaring när de återberättar den. Ett exempel: ett antal förskolebarn fick höra en berättelse om en flicka som fyllde år och som var ledsen. Ingen förklaring gavs till ledsnaden.

När barnen sedan fick återberätta historien lade de själva till något som gjorde det begripligt. Ett barn sade att födelsedagsbarnet glömt sätta på sig sin fina klänning, ett annat att hon hade bråkat med sin mamma. På så sätt skapade barnens hjärnor ett rimligt sammanhang.

Läsfelen var logiska
Andra forskare undersökte barns läsning och analyserade vilka läsfel de gjorde. Det visade sig att barn som läser ”fel” i själv verket skapar mening i det de läser. ”Ovan molnen” läste till exempel några barn som ”ovanför molnen”, ett ord som är längre och därför borde vara svårare att läsa. I själva verket var det lättare, eftersom det var ett ord som barnen kände igen. Ovan var däremot ett ord barnen inte hade hört och som därför inte hade någon mening för dem.

Gång på gång visade det sig att ”läsfelen” inte var slumpmässiga utan skapade mer ordning i texten för barnen. Jag mins också flickan i förskolan som satt med en bok om djur i trädgården. När hon såg på en bild av en igelkott pratade hon om ”snigelkotten”.

Gudomar och Higgspartiklar
Det slutar inte för att vi blir vuxna. Mänskliga kulturer är fulla av meningssökande. Religion och mytiska föreställningar, till exempel om hur livet en gång uppkom, finns i alla kända kulturer.

I vår tid har vetenskapliga förklaringar för många ersatt religionen som meningsbärare. Men myter och vetenskap, gudomar och Big Bang, skogens andar och Higgspartikeln (som har kallats Gudspartikeln!) fyller i en mening samma funktion. De hjälper oss människor att få förklaringar och att uppleva mening i det som sker.

Livet måste ha mening
Rubriken är titeln på en bok av Viktor Frankl som beskriver hur en människas förmåga att se en mening i det som sker kan hjälpa henna att överleva det allra värsta, nazisternas förintelseläger. Han själv och andra som förmådde göra detta överlevde oftare fram till befrielsen, medan de som upplevde lidandet som helt meningslöst lättare dukade under för hunger och sjukdomar.

Ja, livet måste ha mening – i stort som smått. ”Det här är meningslöst” är något av det mest negativa vi kan säga. Nej, varför ska vi spilla tid på något som är meningslöst? Vi människor törstar ju efter mening.