Ja i dessa tider när vi nästan bara får höra om onda handlingar kan man ju tvivla. Men jag tror ändå så, på grund av mina erfarenheter av våra minsta. Därför vill jag påminna om något jag skrev om här för ett år sedan.
Om människan ursprungligen var ond skulle det väl märkas på de minsta? Men det jag såg när jag träffade ettåringarna i barnbarnets förskolegrupp var bara goda handlingar.
Bara goda handlingar
Det är en översvallande hjälpsamhet, de visar mig var Felicia är, de springer och hämtar Felicia till mig eller ropar på henne, de gör allt för att underlätta för oss att hitta varandra. Detta hände varje gång jag hämtade henne. Inte en enda gång såg jag något elakt eller illvilligt.
Någon pekar på Felicia så jag ska veta var hon är. Andra pekar på mig och ropar så F ska veta att jag kommit. ”F´lis´as mommo”, säger alltid någon. En vill visa mig en bok och en annan en liten häst. Men framför allt vill de hjälpa. De är alla mellan ett och två år gamla.
Ettåringar hjälper
Denna hjälpsamhet hos de minsta har forskarna också konstaterat. De har riggat experiment där små barn, drygt ett år gamla, fick se en bekant vuxen som tycktes misslyckas med något. Det kunde vara att den vuxne tappade något, eller inte lyckades öppna en dörr för att hen hade händerna fulla. I det läget kom praktiskt taget alla barn till undsättning. Utan beröm eller belöning och även om de var sysselsatta med något väldigt roligt. Ja, de måste faktiskt aktivt distraheras för att inte hjälpa.
Vad säger Machiavelli?
Det påminner mig om vad som sagts av Niccoló Machiavelli, renässansförfattaren som skrev boken Fursten om konsten att härska. Han uttryckte det så här: ”En prins måste lära sig att inte vara god”.
Och så slutar jag lämpligen med vad en väninna, förskolepsykolog med inriktning på de yngsta barnen, sade en gång: ”Det är svårt att inte bli optimistisk när man umgås med de här små”.
God jul!