”Jag trodde att det bara var jag”

Vi människor är mer flockvarelser än vi tror…

För många år sedan arbetade jag med att utbilda blivande förskollärare. Med min första klass nya studenter kände jag att det var något som inte fungerade. De var så försiktiga, och det kom så lite frågor, kommentarer eller egna erfarenheter, fast jag gång på gång uppmanade till detta. Jag grubblade mycket på hur jag skulle göra och kom fram till att jag skulle ge dem i uppgift att sitta i små grupper och diskutera sina erfarenheter av undervisningen.

 Detta gav mig genast svaret. Grupp efter grupp sade samma sak: ”Det är för svårt, för abstrakt. Vi förstår inte”. ”Men varför har ni inte sagt något?” undrade jag helt naivt. Då kom denna replik, upprepad gång på gång. ”Jamen, jag trodde att det bara var jag”. Bara? Det skulle alltså inte räcka att ”bara jag” behövde en bättre förklaring? Nej, för en flockvarelse gör det inte kanske det. Därför gör jag numera alltid under mina föreläsningar ett antal avbrott, då jag låter deltagarna småprata med varandra ett par minuter, för att sedan fråga om det finns några frågor eller funderingar kring det jag just sagt. Då är det många fler som vågar.

Jag har många gånger stött på andra sidan av detta fenomen, när människor i någon form av kris sagt: ”Det är så skönt att veta att det inte bara är jag!” Det är så betydelsefullt, och ibland livsavgörande, att få möta andra i samma situation, med samma erfarenheter, samma svårigheter. Det kan gälla nästan vad som helst: att ha fått en cancerdiagnos, upptäcka att man är bög, ha anhöriga som super, ha blivit mobbad eller våldtagen… Viktigast av allt är att inte vara ensam. Att ha någon som vet, någon som kan spegla och bekräfta ens erfarenheter.

 Ensamhet föder passivitet…
Under mitt yrkesliv har ofta jag arbetat ensam. Under långa perioder har jag dessutom levt ensam. Jag har många gånger upplevt hur den banala vardagliga ensamheten passiviserat mig. Att sitta ensam i rummet kan göra det oöverstigligt att få saker ur händerna, om det så är att åtgärda datortrassel, ta en ny kontakt eller bara att putsa fönstren. Att bara ha någon i närheten kan göra all skillnad i världen. Då har jag nog ändå lättare än de flesta för ensamarbete. Jag vet inte hur många som genom årens lopp sagt till mig: ”Jag skulle aldrig kunna arbeta hemma som du! Jag måste komma iväg och träffa arbetskamrater”.

 …och rädsla
Jag kan också notera att jag blir mycket räddare när jag är ensam. Att ringa ett obehagligt samtal kan vara i stort sett ogörligt. För att jag till slut ska ta mig igenom en sådan rädsla kan det krävas så mycket energi att jag efteråt känner mig helt utmattad. Det kan räcka att någon annan finns där för att jag ska ta mod till mig. Det behövs inte alltid att denna andra gör eller säger någonting alls, utan bara just att hen finns i rummet. Att finnas kan vara tillräcklig draghjälp.

 Om detta är jag inte ensam, har jag lärt mig under livet… Nej, vi är inte gjorda för att vara ensamma, varken i rummet eller i erfarenheterna.

 

 

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *