ADHD, stress och trådlös teknik

ADHD är en diagnos som ökat lavinartat på senare år. Experterna brukar säga att det är genetiskt, men då blir det svårt att förklara den plötsliga branta ökningen. Men kanske går den att förklara med något annat som också ökat lavinartat, nämligen den elektromagnetiska strålningen från den trådlösa kommunikationen?

Jag har intervjuat människor som drabbats av trådlös teknik. De berättar om stress, sömnproblem, glömska och koncentrationsproblem. Medan vi vuxna säger att vi är stressade, kan barn få en diagnos.

ADHD är bara en beskrivning
Nu är ADHD inte en diagnos på samma sätt som mässlingen eller bröstcancer, utan bara en beskrivning av hur barnet beter sig. Bokstäverna står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, alltså uppmärksamhetsstörning i kombination med hyperaktivitet. Uppvisar barnet ’tillräckligt mycket’ av detta säger vi att barnet ”har” ADHD. Men om barnet reagerar på stressfaktorer i miljön? Till exempel elektromagnetisk belastning?

Några av dem jag intervjuat har barn som får sådana här symtom i skolan, symtom som minskar eller helt försvinner när barnet vistas i ett område med ’dålig mobiltäckning’. Är det då verkligen barnet som ”har” någonting?

De sociala problemen försvann
En mamma till en åttaåring berättar: ”När Alide kom hem från skolan kunde hon ställa en fråga men klarade inte av att vänta på svaret utan råkade i panik. Vi fick stå och bevaka lillebror, annars fick han en smäll när som helst. I skolan blev hon osams med kamraterna för att hon inte orkade med vanligt umgänge. ’Hon har sociala problem’, sa fröken. Själv klagade hon på att de andra var dumma.”

När familjen vistas i sitt torp där strålningsnivån är lägre märks ingenting av detta. Och sedan man i skolan rensat i det trådlösa fungerar det bättre där också, konstaterar mamman. ”Nu går det bra. De ’sociala problemen’ är borta.”

Det är ju så med oss alla att när vi är rejält stressade är vi inte särskilt vänliga, lyhörda eller sociala. Helt naturligt eftersom stress i grunden är ett svar på vad hjärnan uppfattar som ett hot. Det är alltså en överlevnadsreaktion, som är till för att vi ska kämpa mot faran eller fly den, inte sitta och umgås och vara trevliga.

När vi är allvarligt stressade har vi också svårt att sitta stilla. Detta är lika naturligt, stresspåslaget är ju en uppmaning till kroppen att röra sig kraftfullt för att kunna besegra fienden eller fly från det farliga rovdjuret. Hyperaktivitet?

 

Låt den omedvetna hjärnan göra jobbet!

Vår mänskliga hjärna har en ofattbart stor kapacitet. Men det är viktigt att ha klart för sig att den stora kapaciteten vilar i det omedvetna. Medvetandet är tvärtom mycket begränsat. Du kan faktiskt bara fokusera på en enda sak i taget.

Inte vid skrivbordet
När jag skriver en bok är den kortaste tiden den vid skrivbordet; det mesta sker utan att jag har en aning om hur det går till. Jag kan sitta med en text och se att den inte är färdig men utan att veta vad som felas. Så lägger jag undan den ett antal dagar, tar fram den – och ser direkt vad som behöver göras. Tiden för omedvetet arbete är alltså den längsta, och den går inte att förhandla bort.

Först fokusera …
Detsamma gäller om alla högre mentala processer, såsom beslutsfattande, problemlösning, planering och kreativt arbete: det mesta sker omedvetet. Men, och det är viktigt: för att detta omedvetna arbete ska kunna ske effektivt måste du först fokusera medvetet. De hjärnforskare som har undersökt saken säger att det först krävs medvetet fokus för att den omedvetna hjärnan sedan ska kunna göra sitt jobb. Det går inte att ögna igenom eller lyssna med ett halvt öra och sedan få en djup bearbetning.

…sedan släppa
Alltså: Först fokusera medvetet, sedan släppa. En gång, eller flera. Jag fick ett bra bevis en gång när jag skulle färdigställa en artikel som jag börjat skriva. Jag bedömde att det skulle kräva 3-4 timmars arbete. Den tiden hade jag egentligen inte. Det jag gjorde var att ta fram artikeln, läsa igenom det jag hade skrivit, göra någon ändring eller ett tillägg, lägga undan den igen. Det handlade om fem-tio minuter varje gång.

Under den helg det gällde, då jag alltså inte hade tid, hann jag fokusera på texten fem eller sex gånger. På måndag morgon var artikeln klar.

Så maximera din hjärnas effektivitet: fokusera och släpp!

 

Hjärnstark

Hjärnstark. Så heter en av de bättre böckerna om hjärnan som jag läst. Visste du vad som är den bästa träningen för hjärnan? Korsord? Suduko? Nix. Att röra på kroppen är det bästa.

Stressystemets bromspedaler stärks
Läkaren Anders Hansen har läst in sig på forskningen. Och faktiskt, hjärnan är det av kroppens organ som påverkas allra mest av att du rör på dig. Du tänker snabbare. Du blir mer kreativ. Du blir mindre stressad. Ett favoritcitat: ”Stressystemets bromspedaler hippocampus och frontalloben stärks och blir bättre på att bromsa ångestmotorn amygdala”.

Du blir också bättre på att fatta beslut, ta initiativ, planera uppgifter och hålla koncentrationen. Din hjärna håller sig ung och elastisk.

Yngre hjärna av promenader
Författaren börjar med oss äldre. Två grupper av sextioåringar fick olika program. Den ena gruppen skulle promenera två gånger i veckan. Den andra gruppen skulle under samma tid göra enkla övningar som inte fick upp pulsen. Och si, efter ett år hade promenadgruppen fått föryngrade hjärnor medan den andra gruppens hjärnor fortsatte åldras.

Promenerarnas hjärnor fick bl. a. bättre förmåga att koppla ihop sina olika delar, lober, vilket är avgörande för att hjärnan ska fortsätta jobba på bra. Särskilt pannloben och tinningloben samarbetade bättre, och just dessa lobers samarbete är något som försämras mycket av åldrande.

Hjärnan reagerar direkt
Men du behöver inte tänka ett år framåt. Hjärnan reagerar direkt på kroppsrörelse. Just konditionsträning, att få upp pulsen, verkar vara det som är viktigast. Allra helst springa eller motsvarande. Själv är jag inte förtjust i att springa, så jag tar snabba promenader. Och det räcker långt, som vi såg här ovan.

Precis som andra som studerat hjärnan förankrar Anders Hansen sina resonemang i människans historia. Ursprungligen var vi tvungna att röra på oss för att skaffa mat och överleva. Detta är fortfarande inskrivet i våra hjärnor.

Jag säger som Anders Hansen: ”Om inte det är tillräcklig motivation för att röra på sig så vet jag inte vad som är det”.

 

Värna din livsviktiga sömn

För några årtionden sedan visste inte hjärnforskarna vad sömnen egentligen är bra för.

Nu vet vi mycket, vi vet att den bygger upp och reparerar celler, konsoliderar minnen och på många andra sätt bidrar till ett bra liv. Sömnen är helt enkelt livsviktig. Och ju mer hjärnan jobbar desto mer sömn tycks den behöva.

Mera hjärnjobb – mera sömn
Spädbarn sover mycket. De tar ju emot så många nya intryck, allt de ser är nytt, nästan allt de hör är nytt, det de tar i och känner på med händer och tunga är nytt. Så deras hjärnor behöver ta igen sig mycket.

Jill Bolte Taylor är hjärnforskaren som själv fick en stroke som slog ut hela hennes vänstra hjärnhalva (titta gärna på henne på Youtube). Hon fick hjälp av sin mamma som, utan att vara proffs, förstod vad hon skulle göra och gick in för att träna Jills hjärna genom att ge henne olika frågor och uppgifter.(Åtta år senare var Jill i stort sett återställd.) Jill beskriver i sin bok Stroke hur de satt och pratade i tjugo minuter, sedan behövde hon sova i sex timmar, så tjugo minuters umgänge-träning, sex timmars sömn…

Jag känner också en ung kvinna som har skador i sin hjärna, som gör att den behöver arbeta för högtryck med sådant som för de flesta av oss är peanuts. Hon behöver också sova väldigt mycket, gärna ett par timmars middagssömn förutom en lång nattsömn.

Melatoninet störs
Numera sover många dåligt, till och med små barn äter sömnmedel och läkemedelsfabrikanterna tjänar storkovan. Men varför? Ja en sak man sett är att mikrovågorna från den trådlösa tekniken (mobiler, surfplattor, WiFi…) stör och förskjuter hjärnans produktion av melatonin, vilket är vårt ”sömnhormon”.

Så, om du använder såna där trådlösa prylar, se åtminstone till att stänga av dem på natten.

 

Foliehattar i verkligheten

Jag känner att antal människor som bokstavligt talat är foliehattar, eller rättare sagt, de bär foliehattar, alltså huvudbonader inklädda med aluminiumfolie. Det beror inte på att de tror på tomtar och troll eller är rädda för angrepp från yttre rymden. Det beror på att de vet att metall som aluminium i viss mån skyddar mot elektromagnetisk strålning.

Som åskledare
Dessa människor plågas svårt att den strålning som numera omger oss alla på grund av all trådlös teknik. Foliehatten kan ge en viss lindring. Det fungerar i princip likadant som en åskledare, mikrovågorna följer metallen och tränger inte lika lätt in i huset eller hjärnan. En del vänner har också baldakiner med metalltråd runt sängen eller klär in väggarna med folie och gör på så sätt sitt hus till en Faradays bur.

Så vitt jag vet har ingen som har en åskledare på huset hånats för detta. Inte heller den som vet att det är säkrare att stanna i bilen om det åskar utanför.

Spott och spe
Men mina vänner får utstå spott och spe, blir inte trodda av sjukvården, och många tråkas dessutom av släkt och vänner. Som om det inte räckte med lidandet, med huvudvärken, minnessvikten, utmattningen, sömnlösheten, oron, stresskänslan…

Foliehatt har blivit ett nedlåtande uttryck, en foliehatt kan man inte ta på allvar… Kan det bero på att telekomindustrin har lyckats så bra med att slå blå dunster i huvudet på majoriteten av medborgarna, inklusive media och ansvariga myndigheter?

Människan är – ursprungligen – god

Ja i dessa tider när vi nästan bara får höra om onda handlingar kan man ju tvivla. Men jag tror ändå så, på grund av mina erfarenheter av våra minsta. Därför vill jag påminna om något jag skrev om här för ett år sedan.

Om människan ursprungligen var ond skulle det väl märkas på de minsta? Men det jag såg när jag träffade ettåringarna i barnbarnets förskolegrupp var bara goda handlingar.

Bara goda handlingar
Det är en översvallande hjälpsamhet, de visar mig var Felicia är, de springer och hämtar Felicia till mig eller ropar på henne, de gör allt för att underlätta för oss att hitta varandra. Detta hände varje gång jag hämtade henne. Inte en enda gång såg jag något elakt eller illvilligt.

Någon pekar på Felicia så jag ska veta var hon är. Andra pekar på mig och ropar så F ska veta att jag kommit. ”F´lis´as mommo”, säger alltid någon. En vill visa mig en bok och en annan en liten häst. Men framför allt vill de hjälpa. De är alla mellan ett och två år gamla.

Ettåringar hjälper
Denna hjälpsamhet hos de minsta har forskarna också konstaterat. De har riggat experiment där små barn, drygt ett år gamla, fick se en bekant vuxen som tycktes misslyckas med något. Det kunde vara att den vuxne tappade något, eller inte lyckades öppna en dörr för att hen hade händerna fulla. I det läget kom praktiskt taget alla barn till undsättning. Utan beröm eller belöning och även om de var sysselsatta med något väldigt roligt. Ja, de måste faktiskt aktivt distraheras för att inte hjälpa.

Vad säger Machiavelli?
Det påminner mig om vad som sagts av Niccoló Machiavelli, renässansförfattaren som skrev boken Fursten om konsten att härska. Han uttryckte det så här: ”En prins måste lära sig att inte vara god”.

Och så slutar jag lämpligen med vad en väninna, förskolepsykolog med inriktning på de yngsta barnen, sade en gång: ”Det är svårt att inte bli optimistisk när man umgås med de här små”.

God jul!

 

 

Om läsande, lärande, pennor och datorer

Sveriges skolor har omfamnat den nya tekniken i lärandet utan att egentligen veta något om dess effekter. Eftersom man i många andra sammanhang efterlyser det som brukar kallas evidensbasering är denna tilltro utan bevis frapperande.

Det finns dock studier som kan ge oss en viss vägledning. Vad de pekar på är att vi läser sämre på skärm än på papper och att vi minns sämre när vi använder dator än penna.

Läs på skärm – minns sämre
I en norsk studie fick två 72 elever i klass 10, alltså i sextonårsåldern, läsa två texter, en faktatext och en skönlitterär text. Hälften av dem läste på papper, hälften på skärm. Efteråt fick de svara på frågor om innehållet. Det visade sig att de som läst på papper mindes bättre än skärmläsarna.

Skriv på dator – lär sämre
I en annan studie fick vuxna i uppgift att lära sig bokstäverna i ett för dem okänt alfabet. Halva styrkan skrev med penna, den andra hälften använde dator. Ett test efter tre veckor och ett nytt efter sex veckor gav samma resultat: de som använt penna mindes bokstäverna bättre. De hade också lättare att i testet avgöra vilka bokstäver som var felvända.

Resultaten i båda studierna var signifikanta, d v s vetenskapligt tillförlitliga

Själv har jag hela mitt yrkesliv arbetat med att ta in nya kunskaper och sedan skriva och föreläsa om det jag lärt mig. Jag vet mycket väl att jag behöver använda penna och papper om kunskaperna ska fastna. Jag antecknar alltid för hand när jag vill vara säker på att komma ihåg något. De gånger jag har glömt pennan glömmer jag stoffet också…

Forma bokstäver – spåra i hjärnan
Hjärnan är inte frikopplad från kroppen. Det som hjärnan bearbetar härrör från första början från kroppsrörelser och sinnesintryck. När fingrarna håller ett grepp om pennan och rör sig för att forma bokstäver och ord händer något helt annat än när de trycker ner ett antal tangenter. Bokstavens form byggs in i handens muskler och det ger avtryck i hjärnan, avtryck som i sin tur ger minnen.

Vi är varelser av kött och blod, med en kropp som är gjord för att användas. Även i lärande.

 

 

 

Ett nödrop

Föreningen Vågbrytaren fick ett nödrop per brev. Jag saxar ur det.

Sedan tjugo år bor jag i den kulturminnesmärkta 1700-talsbyn Långserum i Östergötland. Här i glesbygden finns ingen kollektivtrafik, bara en förlängningstrafik d.v.s. man kan dagen innan ringa och beställa en subventionerad taxi till på morgonen eller eftermiddagen.

Telefonledningarna rivs
Den 31 maj 2017 river Telia kopparnätet här i byn och runtom. För många människor är det ett brutalt ingrepp i deras liv. Telia erbjuder trådlösa alternativ där det inte finns bredband och bolaget har inget samhällsansvar.

Vart ska jag ta vägen?
För mig är nedläggningen av kopparnätet närapå en katastrof, eftersom jag inte bara är fattigpensionär utan också är så kallat elöverkänslig. Om grannarna föredrar de trådlösa alternativen kan jag förmodligen inte bo kvar. Men vart ska jag ta vägen, eftersom samhället idag mer och mer inför WiFi och andra sorters artificiellt strålande anordningar för de apparater som anses ändamålsenliga i ett modernt liv?

Sömnlöshet
Att för mig som elöverkänslig resa med tåg eller buss i dagens läge innebär en stor påfrestning med konsekvenser dagar och nätter kanske långt efteråt, bland annat med sömnlöshet för min del. Ändå är inte jag bland de svårast drabbade. Jag lever ju än så länge i en sund miljö, där mobiltäckningen är urusel, vilket gör att jag kan bo kvar här.

De olika operatörerna behöver inte lägre meddela var de nya masterna sätts upp. Det är därför svårt att försöka skydda sig eller veta vart man som elöverkänslig ska våga flytta.

Fast telefon är ett måste
I värsta fall, om jag inte kan ha telefon, blir jag då totalt beroende av posten för att beställa mat på vintern, hålla kontakter, be om hjälp. Fast analog telefon är med andra ord för mig och andra elöverkänsliga en absolut förutsättning för att kunna hålla kontakt med yttervärlden (kursiverat av Gunilla).

Trådlöst = sårbart
Dessutom är det lätt att sabotera ett land som främst bygger på trådlöst. När strömmen bryts är det inte mycket som fungerar, d.v.s. det kan bli en övergripande nationell funktionsnedsättning.

Långserum 3 oktober 2016-11-02
Barbro Helena Carlman
(rubrikerna är Gunillas).

Tid för eftertanke och kreativitet?

Vet du att din hjärna gör den största delen av sitt arbete, även intellektuellt arbete, utan att du är medveten om det?

Detta är egentligen välkänt och vi har många språkliga uttryck för det: vi behöver ”smälta intrycken”, ”sova på saken” och ”låta det mogna”. Det betyder att medan vi gör andra saker arbetar hjärnan med de intryck den tagit emot.

Låt det mogna
Du kan somna på kvällen med en fråga och vakna med ett utropstecken. När du sportar, diskar, promenerar, handarbetar… arbetar hjärnan i det tysta.

En av stressfaktorerna idag är att vi inte ger hjärnan den här tiden. Beslut ska fattas snabbt, information ska iväg bums, svaret på frågan ska komma i samma ögonblick den ställs.

Hjärnan vill ha ostörd tid
Skapande, nytänkande och problemlösning är processer som förutsätter samverkan mellan många centra i hjärnan. Det är ömtåliga processer som lätt störs. Ett par telefonsamtal eller mejl som pockar på uppmärksamhet kan effektivt sabotera en kreativ eller problemlösande process i hjärnan.

Sådana processer kräver ostörd tid, både för medveten eftertanke och för att låta hjärnans undermedvetna arbeta. Den tiden går inte att förhandla bort utan att resultatet blir lidande. Och en längre sammanhängande tid kan inte ersättas av många kortare tidssnuttar.

Arbetsglädjen börjar i hjärnan
Både effektiviteten och arbetsglädjen är beroende av att vi tillgodoser hjärnans behov och respekterar dess sätt att fungera. Precis som stressen börjar arbetsglädjen, kreativiteten och effektiviteten i hjärnan.