Som en kniv i magen

I går kväll blev jag både sorgsen och upprörd. I P1:s program Tendens berättar två bröder att läraren har förbjudit dem att prata samiska på skolgården. Har vi gått femtio år tillbaka i tiden?

”Hur kändes det?” frågade reportern. Svaret kom prompt från den yngre: ”Som en kniv i magen”. Storebror ville få oss att förstå: ”Det är ju vårt sätt att kommunicera med varandra. Det blir jättekonstigt om vi ska prata svenska med varandra.”

När jag intervjuade en samisk kvinna för en av mina böcker berättade hon just om sådana förbud, och hennes ord var:”Då blir man som demolerad, lite”. Men det var på femtiotalet. Jag har föreläst om flerspråkighet i mer än tjugo år nu. Och jag vet att okunnigheten fortfarande är stor, men ändå trodde jag inte att detta hände numera.

Nu visade det sig gudskelov att rektor i skolan lyssnade på pojkarnas mamma. Han visste nog att ett sådant förbud bryter mot bl.a. barnkonventionen. Att få tala sitt språk är en mänsklig rättighet.

Jag vill tro att förbudet mer berodde på okunnighet än illvilja. Men att pedagoger fortfarande kan tro att språk hindrar varandra, att ett språk utvecklas bättre om vi håller ett annat borta – när det är precis tvärtom. Språk hjälper fram varandra. Och den som får vara trygg med, och stolt över, sitt språk har lättare, inte svårare att ta till sig det andra språket. Hjärnforskningen har också visat att lyckliga människor tänker bättre.

Eller tror någon att det som känns som en kniv i magen underlättar vidare lärande?

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *