Många debattörer tycker saker om strålning och om elöverkänslighet utan att ha en aning om vad de pratar om! Senast var det i Expressen då Hanna Brus menar att vi inte ska ”skrämma barnen för el”.
Det som kallas elöverkänslighet handlar inte i första hand om el. Det handlar om mikrovågor från trådlös teknik. Om det skulle vara en noceboeffekt (alltså en förväntanseffekt, som placebo fast tvärtom) som vissa påstår: hur kommer det sig då att mängder av djurförsök visat påverkan av mikrovågor på minne och inlärning? Att även frilagda celler påverkas? (Källor finns på Strålskyddsstiftelsens hemsida.)
Och detta eviga struntprat om att det saknas bevis för strålningens farlighet. Hur i herrans namn kan man då bortse från de 205 namnkunniga forskare på området som i maj 2015 riktade ett upprop till FN om strålningen och pläderade för drastiskt sänkta gränsvärden? (Se gärna 3 minuter på gruppens bekymrade talesperson Martin Blank på https://emfscientist.org) Vad ska man kalla sånt? Faktaresistens kanske.
Jag och mina närmaste har inga besvär av strålningen. Men sedan jag började läsa på om frågan har jag lärt känna många barn och vuxna som drabbats. Många.
En flicka fick svår huvudvärk varje dag sedan hennes skola infört trådlös teknik. Huvudvärk som försvann direkt när hon bytte till en skola utan trådlöst. Två bröder fick näsblödningar och migrän – som upphörde när strålkällan avlägsnades. En pojkes ADHD-symtom försvann som genom ett trollslag när familjen flyttade till ett mindre strålningsutsatt område. Och så vidare.
Förnekandet av fakta handlar nog om att man inte vill veta. Många verkar vara livrädda för att den älskade telefonen eller paddan ska visa sig vara en hälso- och miljöfara. Och ja, den trådlösa tekniken är fantastisk med alla sina möjligheter. Det är ”bara” en hake: priset är för högt. Priset för hälsa och miljö.
forskningsresultat som påvisar riskerna, blir inte väl mottagna. Här drivs verkligen forskarna av ren idealitet och önskan om en rimligare värld för de utsatta.