Om minnet igen

Postat av februari 25, 2016

Jag funderar mycket över minnet. Detta eftersom inte bara jag utan också många andra klagar över dåligt minne. De som är uppe i sextio-sjuttioårsåldern tänker: åldrandet. Och kanske, med bävan: begynnande demens?

Men faktum är att också yngre personer glömmer. Även trettioåringar går ut i köket och glömmer vad de skulle göra där. Även tjugofemåringar tappar namnet på den enda person de just presenterats för. Och det är ett nytt fenomen, några år gammalt bara.

Korttidsminnet
Korttidsminnet drabbas, alltså det som gör att du minns en kod från det du läser den tills du slår den. Korttidsminnet handlar om sekunder och minuter, sedan ska du glömma koden för att ge plats för annat. Det är också sårbart, det behövs bara en liten distraktion, så är koden borta ur huvudet. Detta är helt normalt. Det är däremot INTE normalt att koden försvinner utan distraktion.

Var lade jag… ?
Också minnet för det som ligger lite längre bort, minuter och halvtimmar, drabbas: Var lade jag nu källarnycklarna? Går för att handla tre saker och kommer hem med två. Måste anteckna, anteckna och anteckna, jämt och ständigt.

Det verkar faktiskt som om också långtidsminnet försämras. Jag som förr mindes kristallklart vad vi gjorde lördagen för två veckor sedan, och vem som sa vad till vem, och var – nu måste jag leta både i minnet och i anteckningsboken.

Ett stort antal djurförsök visar att mikrovågor från trådlös teknik (mobilerna, surfplattorna, de trådlösa nätverken…) försämrar minnet.

Jag tjatar om detta. För det finns en tankefälla i att det blir så vanligt.

”En gång är ingen gång…
… men två gånger är vana” är vårt vardagsuttryck för något som är en realitet, nämligen den mänskliga hjärnans kraftfulla tillvänjningsmekanismer. Du slutar höra fläkten som susar och klockan som tickar, du slutar känna skons tryck mot foten. Allt detta är normalt och ändamålsenligt: hjärnan slutar sända sådana intryck till ditt medvetande, så att du inte blir distraherad av dem utan kan koncentrera dig på det som du behöver vara uppmärksam på.

Återkommande intryck skapar en snabb tillvänjning. Efter ett par gångers upprepning börjar de små ’autopiloterna’ i din hjärna att skapa mönster av erfarenheterna, mönster som kan utvecklas till vanor. Det som upprepas blir vanligt och det vanliga blir normalt. Samtidigt tunnas minnet av det tidigare tillståndet ut mer och mer. Allt detta sker i det tysta, helt omedvetet för dig.

Vi börjar alltså tänka att det som är vanligt är normalt.

Och dåligt minne är vanligt – ja. Normalt – nej.

Flera språk i familjen – hur gör vi?

Postat av februari 16, 2016

Under denna rubrik håller jag då och då föredrag. På senare tid har jag kastat om ordningen och inleder med det som förut var slutklämmen. Så här:

Ge barnen så mycket som möjligt av:

  • så många språk som möjligt
  • så tidigt som möjligt
  • så ofta som möjligt               och
  • så roligt som möjligt.

 

  • Så många språk som möjligt – eftersom hjärnan kan klara hur många språk som helst.
  • Så tidigt som möjligt – för desto större är chansen att få uttal, flyt och grammatik rätt.
  • Så ofta som möjligt – för ju mer inflöde desto lättare och fortare går det
  • Så roligt som möjligt – för det är känslan som mest avgör vad man lär sig. Roligt, spännande, glittrande ögon, sång, musik, ramsor, lek… Då är hjärnan vidöppen för lärande.

Vänta aldrig med något språk – det blir inte lättare senare, det blir svårare.
Hur många språk ett barn tar till sig har inget alls med barnets begåvning eller kapacitet att göra.

Det handlar om kärlek, vänskap och nyfikenhet. Och, inte minst, om omgivningens reaktioner.

Lika tidigt som barn lär sig språk lär de sig vad omgivningen värderar, och anpassar sig därefter. De språk som värderas högt av omgivningen blir lättare för barnet att ta till sig. Är omgivningen enspråkigt inriktad drivs barnet mot enspråkighet.

Lägg mest krut på de(t) språk som barnet hör minst av, och de(t) språk som inte värderas (högt) av omgivningen. Där behövs lite extra om barnet ska bli flerspråkigt.

Dåligt minne? Det har mössen också

Postat av februari 9, 2016

En vän till mig berättade häromdagen att hon undrar lite över sitt tilltagande dåliga minne. Som den rationella person hon är har hon börjat anteckna allting hon behöver komma ihåg. Nu har hon upptäckt samma sak hos två av sina vänner. Dåligt minne alltså, inte antecknande. Eftersom hon ofta behöver komma överens med dessa båda om olika saker som ska göras blir det ganska störande, säger hon. ”Jag får påminna och påminna. Jag orkar inte vara deras minne också!”

Jag sade till henne att jag tror det handlar om den trådlösa tekniken, eftersom det finns mängder av bevis för att mikrovågorna, som vi alla bombarderas av idag, stör minnet. Också möss får dåligt minne av dem.

Möss och människor…
Mössen påverkas nämligen också av den trådlösa teknikens signaler. Det har visat sig i ett antal vetenskapliga studier där man utsatt möss för olika signaler som snabbt visat sig försämra minne och inlärning hos dem. På Strålskyddsstiftelsens hemsida finns en genomgång av forskning, där jag hittade ett tiotal olika försök som visat att möss får sämre minne av mikrovågor.

… och råttor och myror
Även råttor och till och med myror har visat sig minnas sämre när de utsätts för mikrovågor.

Det är mindre vanligt att använda myror för minnesförsök, men möss och råttor används ofta eftersom deras minnesfunktioner liknar människans. Precis som man använder möss t ex för att testa läkemedels påverkan på kroppen och nervsystemet eller för att undersöka andra elementära funktioner.

Stämmer inte dessa rön alltför väl med hur många av oss märker att vårt minne försämrats under de senaste åren? Eller har jag fel? Har du fortfarande kristallklart minne?

 

 

Barn, föräldrar och mobiler

Postat av december 11, 2015

På tapeten just nu: vad händer med det lilla barnet om den vuxne pratar i mobil eller stirrar på sin platta långa stunder? För att förstå det behöver vi se lite närmare på det finstämda samspel som ständigt pågår mellan ett litet barn och en närstående vuxen, vanligtvis utan att vi alls är medvetna om det.

Små barn är beroende av vuxnas ansikten för att förstå världen. De iakttar den vuxnes handlingar och ansiktsuttryck och tar efter.

Artig vid ett och ett halvt
I parken pratar jag med en liten pojke, ett och ett halvt år gammal.  När vi ska skiljas åt höjer han handen, ser mig i ögonen och säger: ”É ´å!” Han kan ännu inte uttala orden Hej då, men tonfallet är det rätta.

En annan lika gammal pojke har en japansk far. När han ska tacka bugar han på japanskt sätt, här i Sverige. Det lärde han sig under en månad i Japan. Då var han ännu inte ett år gammal.

Hur har de lärt sig detta? Genom att iaktta och lyssna på vuxna. Det brukar kallas socialisation.

Barnet söker den vuxnes ansikte
På tunnelbanan eller bussen: Ett litet barn sitter i barnvagnen och tittar på mig med den där stadiga babyblicken. Jag ser tillbaka. Efter en stund händer nästan alltid samma sak: barnet flyttar blicken till mamma, innan hen, eventuellt, återgår till mig.

Eller: ett litet barn trillar och slår sig, som barn ju gör. Vad som ofta händer är att barnet söker förälderns ansikte innan det bestämmer sig för om detta är något att gråta för. Om den vuxne är obekymrad kommer vanligtvis ingen gråt. Mamma är lugn, då var det ju inte farligt! Om föräldern är oroad eller ynkar och tycker synd om, så brukar gråten komma som ett brev på posten.

Det lilla barnet söker den vuxnes ansikte för vägledning. Och det sker mycket oftare än vi tror.

Barnet speglar den vuxnes känslor
Barnet speglar alltså den vuxnes känslor och lär sig om världen på det sättet. Det är också därför en baby som sitter i sele eller i vagn ska vara vänd mot föräldern, för att ha tillgång till ansiktet.

Babyn behöver ha tillgång till den vuxne både för att känna sig trygg och för att kunna förstå världen. Vad händer då om barnet inte får detta?

Det visar några effektiva men obehagliga försök som gjordes för många år sedan, långt före alla plattor och mobiler. Forskare filmade mammor som samspelade med sina spädbarn. Vid ett visst tillfälle skulle mammorna ”frysa” ansiktet, så att det inte länge uttryckte några känslor. Det visade sig snabbt att detta var mycket skrämmande. Det finns nästan ingenting som så snabbt gör en baby orolig som just detta.

Barnet behöver tillgång till den vuxnes levande ansikte för att orientera sig i världen.

Vi har inte koll
Men jag kan ju titta till på barnet också, tror du kanske. Nej, det fungerar inte så. Det luriga med skärmen är att vi tror att vi har koll, men det har vi inte. Vi tror att vi kan göra flera saker samtidigt, men det kan vi inte.

Du kan faktiskt bara koncentrera dig på en enda sak i taget. Annars växlar du fokus (fast så snabbt att du inte är medveten om det själv) vilket gör att du får sämre koll. Det duger inte för barnet.

Nu finns det alltså tecken som tyder på att den mobilsurfande föräldern faktiskt gör barnet otryggt genom att inte ge det naturliga gensvaret.

Det finns bara en vettig slutsats: surfandet behöver begränsas.

En god människa del 3

Postat av november 30, 2015

I tidigare bloggar om En god människa har jag skrivit om att hjälpsamhet visar sig redan i ettårsåldern och att den tycks vara inbyggd hos oss människor. Vår hjärna belönar oss alldeles automatiskt när vi är hjälpsamma.

Yttre belöning mot inre
Vad händer då om vi inför yttre belöningar, antingen som beröm eller mer handfasta, som godis eller pengar? Ja, det intressanta är att det verkar minska benägenheten att vara hjälpsam! Forskare som undersökt små barns hjälpsamhet har aldrig sett att beröm eller belöningar ökar barnets beredskap, utan tvärtom sett tendenser till en minskad hjälpbenägenhet.

Tävlingar och betyg?
Här finns mycket att fundera på. Jag tror exempelvis inte att det är en bra idé att ordna tävlingar för att kora det mest omtänksamma barnet, så som jag skrev om i min förra blogg. Och hur ska vi tänka om sådant som betyg?

Ingen belöning – fler hjälper
Det finns olika studier av vuxna som pekar åt samma håll: yttre belöning verkar snarast sabotera den inre. I ett försök bad en person ett antal förbipasserande om hjälp med att flytta på några tunga föremål. Ibland erbjöds pengar som tack, ibland inte. Det visade sig vara fler som hjälpte när ingen belöning utlovades.

Girighet är värdelös
Jag läste en rubrik i tidningens näringslivsbilaga: Bonusfest når nya toppnivåer. Hur fungerar då bonusar, dessa belöningar till näringslivets toppar? På ett näringslivsseminarium hävdade en världsledande forskare på området, Bruno S. Frey (refererad på nätet), att nyare forskning visar att bonusar sällan fungerar särskilt väl. Bland annat försvagar de den viktigaste drivkraften för en individ, nämligen den inre motivationen, menade han.

En krönikör i Svenska Dagbladet uttryckte samma tanke mer drastiskt: ”Det är hög tid att tänka om. Girighet verkar ju faktiskt, i brist på bättre bevis, vara helt värdelös”.

Och bestraffningar?
Det mesta pekar alltså på att yttre belöningar saboterar den naturliga hjälpsamheten och viljan att göra gott. Hur är det då med motsatsen? Vad med bestraffningar?

I ett berömt exempel hade personalen på en israelisk förskola problem med att föräldrar slarvade med att hämta sina barn på överenskommen tid. Då införde man penningböter och trodde att det skulle lösa problemet. Resultatet? Föräldrarna slarvade ännu mer. Varför? Nu kunde de ju köpa sig fria!

Nej, det är nog de inre drivkrafterna vi ska lita till.

En god människa del 2

Postat av november 25, 2015

Härom veckan, som motbild mot ondskan, skrev jag om de hjälpsamma ettåringarna. Och det verkar faktiskt som om hjälpsamhet är inprogrammerat i den mänskliga hjärnan. Det tyder belöningssystemets verksamhet på.

Dygden är sin egen belöning
Hjärnans belöningssystem är det som går igång och ger oss duschar av dopamin när vi får vänlig beröring, skönt sex, vänligt tilltal, god mat och annat njutbart. Baksidan är att det också kan få oss att fastna i beroende av droger, nikotin, spel, shopping eller vad det nu kan vara.

Det roliga är nu att forskare har upptäckt att det systemet också kickar igång på den som hjälper någon. Det var detta som fick en hjärnforskare att yttra: ”I det avseendet är dygden sin egen belöning”.
Aha, då förstår jag både egna och andras reaktioner som  har förut har förvånat mig.

Vi vill bli besvärade
Genom åren har jag ofta tänkt på att okända människor som jag exempelvis frågar om vägen vanligen blir väldigt, ja nästan obegripligt, angelägna att hjälpa denna obekanta person. De gör sig verkligen besvär att ta reda på det jag vill veta.

Det händer att människor börjar leta i sin smartphone, och i de lägena är det riktigt svårt för mig att förmå dem att sluta, om jag till exempel tycker det vore enklare att fråga någon annan. Ibland känner jag att jag inte vill besvära så mycket, men min poäng är att många vill bli besvärade!

Snuvad på konfekten
När jag själv blir tillfrågad om vägen eller om rätt tunnelbanelinje brukar jag också känna mig ivrig att vara till hjälp, och de gånger som någon annan hunnit före har jag kunnat känna mig snopen. Ibland har jag känt att jag skulle vilja knuffa bort den andre: Det var ju jag som skulle få hjälpa!

Jag har ofta funderat över den där besvikna reaktionen. Den frågande fick den hjälp hen behövde, då borde ju allt vara bra. Nu förstår jag: mitt belöningssystem blev snuvat på konfekten. Den sköna känslan av dopamin som sprider sig i hjärnan när jag hjälper, uppstod inte.

Yttre belöning mot inre
Hjälpsamheten tycks alltså vara inbyggd från början. Det finns ingen forskning som pekar på att yttre belöningar eller beröm får barn att bli mer hjälpsamma. De resultat som finns pekar snarare åt motsatt håll: yttre belöning verkar faktiskt motverka inre.

Jag läste på nätet om en tävling som hållits i USA för att kora det mest omtänksamma barnet (the most caring child). En av domarna berättade om barnet som vann, och den historien gjorde mig tårögd. Men sedan inställer sig nästa fråga: Tävla om en sådan sak??

Bara fyra år…
Vinnaren var en liten pojke, bara fyra år gammal. Familjens granne var en äldre man som nyligen förlorat sin hustru. När pojken såg mannen sitta och gråta i trädgården sprang han dit, klättrade upp i hans knä och satt där en stund.

När hans mamma efteråt frågade honom vad han sagt till grannen svarade han: ”Ingenting, jag bara hjälpte honom gråta”.

Manlighet – en annan sort

Postat av november 20, 2015

Igår var det internationella mansdagen, och jag läste i tidningen beskrivningar av ganska trist manlighet. Själv har jag sedan ett år umgåtts med en sorts manlighet som var ny för mig.

Jag hade aldrig varit med på jakt och inte ätit kött på tio år, när jag träffade en passionerad jägare.

Eftersom jag inte har något principiellt mot jakt – det är ju vanligen de tama djuren som far illa, inte de vilda – så bestämde jag mig för att hänga med på älgjakt. Och nu äter jag kött. Men bara jaktlagets nedlagda. Älg, rådjur och vildsvin.

Ett dussin män och en kvinna
Ett dussin män, och en kvinna, ingår i jaktlaget. De är mellan trettio och sjuttio år gamla. Jag har blivit ganska tagen över hur det hela går till. Hur noga och omsorgsfullt jakten förbereds och genomförs. Säsongen inleds med provskjutning några dagar innan jakten börjar, så man se att alla har tillräcklig pricksäkerhet.  Jaktledaren håller kollen.

Jaktens morgon börjar med gemensam genomgång av dagens jaktområde. Man pratar om vad man såg älgar senast och var de kan tänkas hålla till nu. Man klurar på var passen ska stå och i vilka riktningar hundarna ska driva viltet.  Det här tar en stund. Stämningen är lugn, koncentrerad, och varm.

Så drar man lott om vilka som ska stå på vilket pass, och alla går ut till sitt.

Långt från schablonen
När medlemmarna i laget samtalar om djuren och naturen hör jag en så stor omsorg och respekt för det vilda. Gör allt du kan för att undvika skadskjutning. Vid minska risk för detta, avstå från att skjuta. Blir ett djur trots allt skadskjutet så följer man det och spårar tills man hittar det. Älgko med kalv inom skotthåll: alltid skjuta kalven före kon så inte den mindre blir lämnad ensam ens en minut.

Listan med jaktregler som man måste hålla sig till är en halvmeter lång. Jag fick höra att en medlem blivit utesluten efter att han två gånger brutit mot ett par av dessa regler.

Som kvinna och okunnig nybörjare känner jag mig inte det minsta utanför. Inga råheter, inga plumpa mansskämt. Inte tillstymmelse till machokultur. Det är så långt ifrån alla schablonbilder av jägare som tänkas kan. Snarare en mjuk stämning.

I tiotusen år…
Så är den första älgtjuren fälld och radion meddelar: Dags för lunchpaus. När vi samlas kring den tända brasan i skogsbrynet tänker jag: Så här, minus tekniken, måste det ha gått till i tiotusen år. Samlas, prata erfarenheter, lägga upp strategin, genomföra jakten. Och efteråt samlas kring elden. Jag tänker på hällristningarna jag sett vid Nämforsen i Ångermanälven: massor av älgar.

När jag känner de här männens lugn och vänlighet tänker jag: ”Män som jagar kanske inte behöver slåss?”

En god människa

Postat av november 16, 2015

Sedan ett år tillbaka hämtar jag barnbarnet på dagis två gånger i veckan. Varje gång jag kommer händer samma sak.

Flera av de andra barnen uppmärksammar mig. Sedan utbryter en febril aktivitet. Någon pekar på Felicia så att jag ska veta var hon är. Andra pekar på mig och ropar så att F ska veta att jag kommit. ”Fli’sas mommo!” säger alltid någon. En vill visa mig en bok och en annan en liten häst. Men framför allt vill de hjälpa. De är alla mellan ett och två år gamla.

Ettåringar hjälper
Denna hjälpsamhet hos de minsta har forskarna också konstaterat. De har riggat experiment där små barn, drygt ett år gamla, fick se en bekant vuxen som tycktes misslyckas med något. Det kunde vara att den vuxne tappade något, eller inte lyckades öppna en dörr för att hen hade händerna fulla. I det läget kom praktiskt taget alla barn till undsättning (i ett försök var det exempelvis 22 barn av 24 som hjälpte).

Om den vuxne däremot avsiktligt kastade ifrån sig något, reagerade inget av barnen. De såg när hjälp behövdes och då handlade de. Detta gjorde de även om de var upptagna med en rolig lek, som de då genast avbröt. Ja, de måste faktiskt distraheras för att låta bli att hjälpa.

Detta gjorde barnen utan att få vare sig beröm eller uppmuntran. Enligt andra försök verkar det som om sådant inte alls får barn att hjälpa mer. Snarare tvärtom, faktiskt; beröm verkar inte öka, utan möjligen minska viljan att hjälpa.

”Det blir bra!”
Vad gör då Felicia, nu två och ett halvt år gammal? Förskolläraren berättade för mig att när någon av kamraterna gråter går hon fram till barnet, klappar lite och säger tröstande: ”Det bir bja!” Inte bara orden är tröstande, det är tonfallet också.

Orden känner jag igen från hennes mamma, det är precis så hon säger när Felicia är ledsen eller rädd. Men handlingen är lika spontan som dagiskompisarnas pekande.

”Svårt att inte bli optimistisk”
I en tid av onda gärningar är det lätt att förlora hoppet om människan. Ändå vill jag hävda människans inneboende godhet. Godheten kommer först, onda handlingar är resultatet av omständigheter. Så tror jag.

En vän till mig som är psykolog arbetade länge med små barn i förskolan. Det är småttingarna hon saknar mest sedan hon gått i pension.

”Det är svårt att inte bli optimistisk när man umgås med de här små”, sade hon en gång.
Nu förstår jag vad hon menar.

Många studier visar att mobiler orsakar oxidativ stress

Postat av november 9, 2015

Hört talas om oxidativ stress? Det har skrivits mycket om det på senare år, eftersom det har visat sig vara en viktig process i många olika sjukdomstillstånd. För att undvika detta har många börjat äta livsmedel som innehåller antioxidanter, exempelvis blåbär.

Nyligen läste jag en artikel av en grupp forskare som har gått igenom etthundra vetenskapliga studier. I studierna undersöktes oxidativ påverkan på levande celler av radiovågor av den typ som används i bl. a. mobiler, surfplattor, sladdlösa telefoner och trådlösa nätverk (mikrovågor).

93 av 100
Nittiotre av de hundra studierna visade skadliga effekter av dessa mikrovågor. Det handlar bland annat om aktivering av oxidativa ämnen som fria radikaler. I artikeln beskrivs en rad olika oxidativa processer med olika ämnen inblandade, bland annat kalcium och kväveoxider.

Av de hundra studierna var de allra flesta djurstudier. Tre är gjorda på växter, sex på människor och arton på celler av olika slag.

Med all trådlös teknik som vi har numera och som än så länge bara ökar, utsätts vi och naturen numera för oerhörda mängder av radiovågor, särskilt mikrovågor. Det kan förklara en lång rad av sjukdomar och symtom, inklusive cancer, skador på vår arvsmassa och andra skador, skriver forskarna.

Långt under gränsvärdena
Det rörde sig om vågor som låg långt under alla rekommenderade gränsvärden. Detta betyder att det inte handlade om uppvärmning, viket är vad gränsvärdena ska skydda mot. Det handlade alltså i samtliga fall om det som kallas icke-termiska effekter.

Resultaten visar att oxidativ stress är en viktig sida av de skadliga effekterna av mikrovågor.

Detta är helt i linje med vad många forskare redan påpekat, bland andra professor Martin Pall. Honom kan du se på Youtube där han reder ut vad som händer med celler som utsätts för sådana vågor.

Sladdtelefon och kabeldator
Nu har jag studerat trådlös teknik i över tio år. Jag har läst massor av forskningsrapporter, och jag har lärt känna många människor som mår väldigt dåligt av den här tekniken(de brukar kallas elöverkänsliga). För några år sedan, när jag blivit tillräckligt upprörd, lade jag min mobil ifrån mig för gott.

Jag har kvar min sladdtelefon och datorn är uppkopplad med kabel. Mejl och telefonsvarare är vad jag använder för min kontakt med yttervärlden.

Helt klart för mig är att iPhonen är beroendeframkallande. Ju mer jag ser omkring mig av beroende och missbruk av den, desto gladare är jag att jag slipper den.

En släng av TGA

Postat av november 6, 2015

De senaste dagarna har jag gjort två minnestabbar som inte är roliga. Jag glömde, för första gången på alla år, att ta med datorn till en föreläsning jag skulle hålla. Turligen räddades jag av dem som höll lokalen.

Sen skulle jag lämna min senaste bok till henne som skulle göra en affisch om mitt föredrag om boken. Och lämnade … fel bok!!! På affischen finns nu alltså en bild av fel bok.

Det var ingen stroke
Två gånger har jag hamnat på sjukhus med akut minnesförlust. Första gången fann jag mig gå omkring hemma och undra varför jag höll en tågbiljett i handen och vad väskan som stod framför mig gjorde där. Jag trodde själv att jag fått en liten stroke. Jag till och med skrev i min dagbok ”Kan det vara en liten stroke?”, det är därför jag vet det. För jag minns ju ingenting. Men nej, stroke var det inte, visade undersökningen. Det var ett helt ofarligt tillstånd som gick över efter ett par timmar. Minnesförlusten för de timmarna kvarstod dock.

Övergående total minnesförlust
Andra gången samma sak hände pratade jag med sonen i telefon. Han märkte att jag frågade om samma sak hela tiden, jag hade inget närminne alls.

Den gången passade jag på att fråga läkaren på sjukhuset lite närmare vad det handlade om. TGA, sa han. Jaha? Utläses ”transiell global amnesi”. I översättning: övergående total minnesförlust.

Vilket ju bara är en beskrivning, ingen diagnos. Ett ofarligt tillstånd som inte har någon koppling till stroke eller annat otrevligt. Men vad beror det på? Jo, en tillfällig obalans i cellernas kalciumhalt, eller om han sa kalciumsignalering. Kalcium var vad det handlade om, och obalans.

Det handlar om kalcium
Nu börjar det bli intressant. För vad forskare har upptäckt är att signalerna från den trådlösa tekniken, alltså mobiler, trådlösa nätverk och liknande, öppnar kalciumjonkanaler i cellväggarna så att det uppstår en obalans av kalcium inuti och utanför cellerna. Du kan höra professor Martin Pall tala om det på Youtube.

Numera lägger jag mig bara och vilar när jag får en släng av TGA. Det går snart över.