Det intressanta är att det är fullständigt fel. Det är omöjligt att känna igen rösten, för den låter helt annorlunda när den burits genom luften, så som babyn och vi andra hör den, än genom kropp och fostervätska, som fostret hör den.

Så vad är det då barnet känner igen? För något är det. Det känner igen mammas sätt att prata skulle jag snarare säga. Och där ingår språkmelodin, språkets ljudmässiga helhet med tonlägen, rytm och betoningar, ja allt det som gör att svenska inte låter som danska eller arabiska eller kinesiska.

Ett nyfött barn har alltså redan en språklig erfarenhet, främst av språkmelodin i mammas språk, ett eller flera. Så det bokstavliga innebörden av ordet modersmål kanske skulle vara det – eller de – språk som barnet hört redan i mammas mage!

När barnet sedan börjar tala kommer först de språkljud som är lätta att forma, som m och a (så det är ingen slump att mamma heter ungefär detsamma på många språk). De ljud som är svårare att åstadkomma kan vi höra barnet träna på: rrr,  sch… Dessa besvärliga ljud kan ta några år att få ordning på.

Men inget barn behöver träna på modersmålets språkmelodi; inget barn bryter när det börjar tala sitt eget språk. Det sitter från början. Ett litet barn som vill säga banan men ännu inte kan uttala hela ordet säger inte ba eller ban utan nan. Det är den betonade stavelsen som kommer först. Ingen svensk unge säger ba för banan.

Små barn plockar upp det här snabbt, också när de möter ett nytt språk. Ett litet barns hjärna är fortfarande vidöppen för uttalsskillnader. Men efterhand stängs den mer och mer.

Vad är det för roligt med Bystedt?

Att lyssna in nyanserna i uttalet är vi suveräna på som små, sedan blir det svårare och svårare. Och då hjälper det inte att ha vistats lång tid i landet och ha goda språkkunskaper i övrigt. En granne med spanska som modersmål berättade för mig om den gången han kom hem och levererade ett skämt som fick hela familjen, den svenska hustrun och de tre sönerna, att se ut som fågelholkar. Det var så att han hade fått en kollega som hette Bystedt. Och det var ju så roligt, eftersom hon hade, som han sade, ”en mycket välutvecklad byst”. ”Ja, och?” sa familjen.

Jo, han uppfattade namnet som Byst-edt. Det gör ingen ursprungssvensk. För oss är det självklart att namnet består av By-stedt. I by är dessutom y-ljudet långt, i byst är det kort. Det hör vi infödda svenskar.

Det intressanta är nu att små barn uppfattar de här nyanserna, men hos en vuxen som lär sig språket går de förbi (om man inte får en undervisning som fokuserar särskilt på detta, för då kan man lära sig höra det). Den här mannen kom på 1970-talet som flykting till Sverige. Han var journalist i hemlandet, och i Sverige har han fortsatt i sitt yrke och har en oerhört välutvecklad svenska. Men i det här fallet hjälpte det inte.

Detta är ett av skälen till att ju tidigare man börjar lära sig ett visst språk desto bättre – man kan få uttalet perfekt. Ju äldre man är desto svårare, eller omöjligt, blir det. Och då hjälper det inte med många år i landet. Den brytning du har efter några åt i landet kommer du att ha efter trettio också. Trettio år i vuxen ålder ersätter alltså inte tre år i tidig barndom. Så drottning Silvia kommer inte att sluta bryta.

Slutsatsen är: Ju tidigare desto bättre!

Forskningen är entydig här. Du gör aldrig flera saker på en gång, fast du tror det. Du växlar i själva verket mellan dem. Och då

• tar det längre tid
• gör du fler fel
• får du svårare att minnas vad du gjort
• får du svårare att skilja på viktigt och oviktigt.

Du blir alltså kort sagt lite dummare. Och det gäller av allt att döma oavsett om det handlar om enkla rutinuppgifter eller de mest avancerade och kreativa sysslor. Man har bland annat undersökt:

• Enklast tänkbara multitasking: Du ska trycka på olika knappar när du hör en hög eller en låg ton. Samtidigt ska du identifiera blinkande rött eller grönt ljus och trampa på olika pedaler.
• Flygpersonal i cockpit som ska förbereda för take-off och se till att vi inte störtar.
• Sjukvårdspersonal i operationssalen.

När det rör sig om väldigt enkla uppgifter kan det gå lika fort. Men felen blir fler. Och det finns inga bevis för att multitasking någonsin innebär en fördel. Eller rättare sagt: multitasking finns inte. Utom i datorer, och det är från den världen uttrycket kommer.

• Alltså: Växlingar kostar alltid.

De kostar mer ju mer avancerade uppgifter du ägnar dig åt. Ju mer kapacitet som krävs av din hjärna desto mer störande är växlingarna. Att fatta stora beslut, ägna sig åt avancerad personalledning, lösa komplexa problem eller syssla med kreativt arbete av något slag innebär att mycket stora delar av hjärnan arbetar tillsammans. Det samarbetet slås sönder av varje växling. Sedan måste hjärnan leta sig tillbaka igen, och det tar tid, längre tid ju mer komplex uppgiften var.

• Men varför tror jag då att jag gör flera saker samtidigt?

För att medvetandet inte hinner med. Det går undan i hjärnan. Förändringar där, t ex skifte av fokus, sker på hundradelar av sekunder. Men för att du ska bli medveten om att en förändring skett behövs tio gånger så lång tid, alltså tiondelar av sekunder. Så illusionen blir att det sker samtidigt.

• Jodå, du kan visst göra flera saker samtidigt!

Det är klart du kan, annars skulle du ju inte kunna köra bil. Men bara under en förutsättning: att alla utom en går på autopilot. Om du ska göra två saker måste den ena gå på autopilot. Du kan göra tretton saker samtidigt också – förutsatt att tolv går på autopilot. Hjärnan har en oerhörd kapacitet, men den har en trång flaskhals: porten till medvetandet.

• Det är den moderna tekniken som framför allt lurar hjärnan att skifta fokus.

Det här kan du i stunden inte råda över. Telefonsignalen, rörelsen på skärmen, blippet som signalerar ett nytt mail – drar till sig uppmärksamheten, alldeles bokstavligt talat. Och det sker i djupare delar av hjärnan, innan ditt medvetande i hjärnbarken hinner kopplas in. Du är alltså störd innan du vet om det.

Du måste alltså förebygga.

Men om vi inte har något gemensamt språk alls? Hur kommunicerar vi då samhörighet med varandra? Vi har ett suveränt medel: att härma varandra. Att härma den andre är kanske det första sätt vi har att visa att vi hör ihop, att vi vill nå fram till varandra.

Det gör vi ända från första stund. En nyfödd kan härma någon som räcker ut tungan. För den förmågan sörjer spegelneuronen, de system i hjärnan som gör att när babyn (eller du) ser någon göra en rörelse så aktiveras samma celler i babyns hjärna (eller din) som hos den som utför rörelsen.

Ett underbart exempel fick jag en gång när jag tränade qigong med en grupp, och en mamma hade sin lilla tremånaders baby med. Medan vi vuxna tränade låg hon på en madrass och mådde gott. Man hörde små ljud ibland. Vid ett tillfälle stod vi alla på ett ben och rörde det andra i luften. Och då ser jag plötsligt att den lilla har sträckt upp ett ben – samma ben! – i luften och viftar med det. Tre månader och vill vara med.

Men vi vuxna imiterar babyn också. Om babyn viftar med handen gör vi samma gest. Babyn säger Äähh och vi säger Äähh. Genom att göra samma rörelse eller ljud visar du ju att du ser eller hör den andre och vill ha kontakt.

Detta bär över alla andra gränser och används i de mest skiftande situationer. På en skiva jag har med musik av Mikis Theodorakis sjunger Arja Saijonmaa en sång om fångar som torteras i ett av den grekiska juntans fängelser. Fångarna knackar i väggen till varandra: ”Tack, tack slår du, tack, tack slår jag. Genom väggen förs vårt hemliga språk: jag lever än, jag håller ut!”

Det räcker med beit

Vi använder det vi har, hur mycket eller litet det än må vara. Vi vill ju nå fram till varandra. En god vän till mig som är förskollärare arbetade en tid med föräldralösa barn i ett flyktingläger i Gaza. Han kunde nästan ingen arabiska, men han hade sin lyhördhet. Vid ett tillfälle hade man lyckats uppbåda något så osannolikt lyxigt som papper och kritor så att barnen kunde få måla.

En liten pojke, kanske fyra-fem år gammal, ritade under stor koncentration något, en sned fyrkant med något diffust i mitten, och visade för min vän. Vad kunde det vara? Det var uppenbart att det var något viktigt, något mycket viktigt.

De gjorde sitt bästa att försöka förstå varandra. Plötsligt sa pojken: ”Beit” och började gråta. Vad betyder beit? Det betyder hus eller hem.

Under flera dagar kommunicerade sedan dessa två endast men ordet beit. Pojken sa beit, den vuxne sa beit, och gråten kom. Den förlösande gråten.

Ja, när någon finns och tar emot sorgen och förtvivlan behövs inte så mycket ord. Det kan räcka med ett enda. Och kritor.

Frågan i rubriken möter jag allt oftare när jag håller föreläsningar.  Ofta då underförstått att annars är det inte sant, eller inte viktigt, eller inte värt att lära sig.

’Vetenskap och beprövad erfarenhet’ är ett uttryck som jag har levt med. Nu verkar den beprövade erfarenheten vara på väg ut. Vilket vore varken mer eller mindre än en katastrof för mänskligt vetande.

Vad ÄR då vetenskapligt bevisat? Bara det som någon har fått pengar för att bevisa. Forskning är dyrt. Får forskaren sig inga medel tilldelade blir det inga bevis.

Det är således pengar som mer än något annat avgör vad som blir bevisat. Det kanske stämmer till eftertanke att tre områden där väldigt mycket är vetenskapligt bevisat är militär forskning, läkemedelsforskning och forskning om verkningarna av reklam. Medan exempelvis effekterna av så kallade alternativa metoder för att bevara hälsan mycket sällan är vetenskapligt bevisade.

Skulle vi bara ägna oss åt sådant som var vetenskapligt bevisat så vore det inte mycket vi kunde göra här i världen. Då skulle vi också skåpa ut sådant som qigong och yoga och många ’alternativa’ metoder som bakom sig har hundratals eller tusentals år av ’beprövad erfarenhet’.

Dock, trots att ’allt’ numera ska vara bevisat, eller ’evidensbaserat’, så är det ändå synnerligen godtyckligt hur beviskravet hanteras.  Hos svenska myndigheter anses det till exempel inte vetenskapligt bevisat att strålningen från mobiler och annan trådlös kommunikation skadar den mänskliga organismen eller naturen. Detta trots att det finns många tusen vetenskapliga studier gjorda som visar just den saken. Ja du läste rätt: MÅNGA TUSEN.

Det är t.ex. ställt bortom allt tvivel att strålningen: öppnar blodhjärnbarriären så att den släpper igenom giftiga ämnen in i hjärnan; stör melatoninregleringen med åtföljande sömnproblem; slår mot immunförsvaret; ger dna-brott.

När en oberoende forskare, Henry Lai, för en del år sedan gick igenom ett antal studier på området så visade det sig att hälften av dem påvisade effekter, i den andra hälften sågs inga effekter. Nu kan man ju tycka att redan det är ett memorandum: verkar det mest sannolikt att hälften har misslyckats med att hitta något som finns, eller att den andra hälften har hittat något som inte finns? Dock, när Lai gick vidare och skilde på studier som hade anknytning till telekomindustrin och sådana som stod helt fria, avtecknade sig ett annat mönster. Av de förra studierna visade tre fjärdedelar inga effekter, bland de senare var det omvänt: tre fjärdedelar visade effekter.

Sedan dess har mängder av nya studier tillkommit. En oberoende forskargrupp satte sig för några år sedan och gick igenom en del av det vetenskapliga materialet, närmare tvåtusen studier. Detta resulterade i en rapport, The Bioinitiative Report, som fullkomligt staplar bevis för olika former av skadeverkningar.

Trots det hävdar myndigheterna alltså fortfarande att vi kan gå på i ullstrumporna med den trådlösa tekniken.

Då kan man undra: hur står det egentligen till med människans förnuft och hennes känslor?

Hjärtat har sina skäl

”Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan fatta”, sa den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal. Och han var inte ensam, det har funnits många som uttryckt sig på liknande sätt.

”Förnuftet är passionernas fånge”, det vi ju alla när det gäller sådant som vi brukar förknippa med ordet passion. Men detta gäller mer bokstavligt sant än man kanske i förstone tror.

I min första blogg rekommenderade jag Jill Bolte Taylor, en hjärnforskare som du kan se på Youtube. Hon har sagt: ”Vi är vana att se oss som tänkande varelser som, också, känner. Men vi bör i stället se oss som det vi faktiskt är: Kännande varelser som, också, tänker.”  Detta är precis vad modern hjärnforskning har visat: känslorna kommer först. Ofta avgör magkänslan vad som över huvud taget ska behandlas av förnuftet. De fakta som inte passar känslan tar vi inte till oss. En annan vinkling är det som någon uttryckte så här: Det är svårt att få någon att förstå en sak om hans lön är beroende av att han inte förstår.

Lite av det vanligaste jag har hört genom åren: Chefen är för auktoritär… eller för velig, vågar inte ta beslut när det behövs. Chefen lyssnar inte… eller håller med den han sist talar med. Pekar med hela handen… pekar inte alls. Delegerar för mycket. Delegerar för lite. Lägger sig i detaljer. Är otydlig. Så där håller det på. De av mina vänner som har berättat om riktigt bra chefer har ofta beskrivit dem som det stora undantaget.

Går det inte att vara en bra chef? Kan det möjligen vara för att vi människor egentligen inte är skapta för att ha chefer? Och inte heller för att vara det då, förstås.

Däremot verkar det inte alls vara svårt att inordna sig under ett ledarskap som är begränsat till en viss arbetsuppgift eller ett projekt. Många gånger har jag varit med om att föreningsmedlemmar kommit till ett arbetsmöte och sagt: ”Säg vad som behöver göras så gör jag det!”  ”Ge mig en uppgift!” Då utgår ju överordningen från vederbörandes kunskap om eller överblick över just det aktuella projektet. När det är avslutat har ledaren ingen makt längre. En chef däremot har ju makt. Hela tiden.

Makt korrumperar

Så till den andra sidan av saken: den som kommit sig upp har snubblande nära till att börja försvara sin ställning i stället för att se till det allmänna bästa. Att bli korrumperad.

Att den allra högsta politiska eller ekonomiska eller ideologiska makten korrumperar, det ser vi hela tiden. Se bara på alla dessa frihetshjältar som byter skepnad och blir tyranner: alla från Mao till Mugabe…

Jag undrar om inte en del av vår beundran för en sådan man som Nelson Mandela just handlar om att han verkar ha förblivit totalt okorrumperad. ”Ett sådant lysande undantag…” Är det så vi tänker?

Jag har också många gånger blivit förvånad över hur lite makt eller överordning som ofta behövs för att korruptionen ska vara där. Ett pinnhål bara…

Kollegan som blev chef

En god vän till mig berättade en gång om hur förvånad hon blivit över hur allt förändrades när en kollega till henne hade blivit hennes chef. Dessa två hade en nära vänskap och lätt att kommunicera med varandra. I och med chefskapet blev det helt annorlunda. Hon förstod inte alls vad som hände men närheten och förtroligheten var borta. Bara för att återkomma en tid senare, när han inte längre var chef på arbetsplatsen.

”Vi har inte fått information”

Finns det ett vanligare klagomål än detta? Jag misstänker att det ofta är en omskrivning av ”Vi har inte fått vara med och besluta”. Men eftersom alla vet att man inte får vara med och besluta, så är det ju ingen idé att klaga över det. Brist på information kan det däremot vara legitimt att klaga över. Frustrationen tror jag handlar om att man inte fått vara med och skapa förändringen.

Samlarna och beslutsfattandet

Vad är vi människor biologiskt anpassade till? Livet för sisådär hundratusen år sedan, långt före bofasthet, jordbruk och stora samhällsbyggen. Våra hjärnor är i princip likadant funtade nu som då, när vi levde i små grupper som samlare och jägare.  Lasse Berg har skrivit två spännande böcker om människans ursprung. I den senare, Skymningssång för Kalahari, gör han en reflexion som satte fart på mina funderingar: vi kanske inte är gjorda för att ha chefer!

I de grupper som levt och lever som samlare och jägare finns av allt att döma inga chefer, inga som alltid är överordnade andra.  Lasse Berg: Alfahannen eller vitryggen behöver inga chefskurser; han behöver bara visa sig. Men hos oss människor är det ständiga problem kring ledarskap och över- och underordning.

Nu menar jag inte att vi ska klara oss utan chefskap. Men tänk om en del av motståndet faktiskt handlar om att en sådan över- och underordning i viss mån går ”mot vår natur”? Jag skriver citattecken, för vi människor har i motsats till de andra däggdjuren välutvecklade pannlober, så vi kan alltid välja annorlunda. Vi kan aldrig skylla på vår natur. Men kanske är det lättare för en chef att bli en god sådan om hon eller han utgår från att vi människor i grunden inte trivs med alfahannar?

Fortfarande är det tyvärr många som tror att elöverkänslighet inte existerar, att det är är fråga om fobi eller inbillning. Och det är inte så konstigt, för det pågår en enorm desinformation i den här frågan (som alltid när det är mycket pengar inblandade). De som inte tror på det brukar hänvisa till så kallade provokationsstudier, då personer utsätts för trådlösa anordningar och ska avgöra om de är påslagna eller inte. Det är bara det att dessa studier är nonsens; de bygger på helt falska förutsättningar.

De förutsätter för det första att påverkan alltid är omedelbar. Men tänk om den skulle vara fördröjd? Av de personer som jag har intervjuat är det många som berättar om fördröjd påverkan. Så här kan det låta: ”När jag går till biblioteket går det bra så länge jag är där, men på natten kan jag inte sova”.

När jag första gången intervjuade ett par svårt elöverkänsliga personer i deras elfria hus sade de efter ett par timmar till mig: ”Gunilla, har du möjligen med dig något med batteri? Vi känner att det är något som påverkar oss.” Oh, min nyköpta digitalkamera! Jag hade inte haft en tanke på den. Men de frågade alltså inte omedelbart, inte heller efter några minuter, utan först efter ett par timmar.

Det andra felet är att man inte jämför med ett opåverkat tillstånd; den som utsätts för provokationen är redan påverkad av en mängd andra strålkällor, som numera finns runt omkring oss. Man skulle behöva göra ganska radikala ingrepp i de flestas livsmiljö för att få ett ’nolläge’ att jämföra med. En person jag intervjuade liknade detta vid ”att vistas i ett rökfyllt rum och försöka avgöra om det kommer in lite rök till”.

För det tredje stämmer det här över huvud taget inte med hur den mänskliga hjärnan fungerar. Först utgår man från att medvetenhet och påverkan är samma sak. Sedan likställer man försökspersonens tro att hon känner med verkligheten.

Om en person misslyckas med att medvetet avgöra när det trådlösa är påslaget, så betyder ju inte det att hon är opåverkad! (På samma sätt kan man ju till exempel vara förgiftad av vit flugsvamp som man misstagit för champinjon, utan att kunna avgöra det – förrän symtomen kommer.) Och även om hon själv felaktigt tror att hon kan avgöra detta, kanske för att hon tidigare har tyckt sig kunna göra det, så innebär det fortfarande inte att hon är opåverkad. Men det är just den slutsatsen som är poängen i provokationsstudierna: ”Hon kan inte avgöra, alltså finns det ingen påverkan!” Och följaktligen är det då inbillning, eller vad?

Det lär även ha hänt att försökspersoner fått symtom när de trott sig vara utsatta för strålning men inte varit det (mer än av det vi alla hela tiden utsätts för, se den förra invändningen). Detta kallas noceboeffekt (som placebo fast tvärtom). Men återigen, att en sådan effekt kan uppstå betyder fortfarande inte att den andra påverkan är ickeexisterande!

Det enda vettiga är förstås att göra objektiva mätningar. I flera studier har forskare nu använt fysiska mått, såsom hjärtfrekvens, muskelspänningar och mätningar av blodflödet i hjärnans pannlober. De har då funnit en klar påverkan av elektromagnetisk strålning; kroppen kunde avgöra när den bestrålades och när det inte skedde, oavsett om försökspersonens medvetande kunde göra det.

De sedvanliga provokationsstudierna bör givetvis skrotas. Visst är det märkligt att de får fortgå. Det är svårt att undgå misstanken att de är designade för att inte ge resultat. Konspirationsteorier?? Tja, hur var det med rökningen? Hur många årtionden lyckades tobaksindustrin mörka om rökningens skadlighet – tills det inte gick längre? Jag börjar tro att det inte kommer att gå så länge till här heller.

Dagen efter något av programmen kom en nybliven bekant fram till mig och sa: ”Jag såg dig på teve igår. Det var så intressant. Jag hade ingen aning om att barn kan lära sig i princip hur många språk som helst!”

Sedan berättade hon något som är lite grann sorgligt. ”Vi har en adopterad dotter som kom från Kina när hon var ett år gammal. Nu är hon sju.  Min man och jag funderade på om hon skulle få gå i lördagsskola och lära sig kinesiska också, men vi avstod, för vi trodde det skulle bli för mycket för henne.”

”Ja, ju tidigare desto bättre, men varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig!” sa jag.

Nu har jag föreläst om dessa frågor i mer än tjugo år och jag blir både ledsen och arg att höra att det fortfarande händer att föräldrar får rådet av läkare eller bvc-sköterskor eller andra som borde veta bättre, att inte prata så många språk hemma. ”Det kan bli rörigt för barnet!” säger man. Och: ”Barnet kan bli förvirrat!” GLÖM DET! Det blir inte rörigt! Den som blir förvirrad är den enspråkiga lyssnaren, som inte förstår vad som händer.

Om ett språk utvecklas svagt hos ett barn så beror det inte på att ett annat språk finns närvarande, utan på dåliga förutsättningar för det språket. Så jag säger: Så mycket som möjligt av så många språk som möjligt så ofta som möjligt och så tidigt som möjligt!

Eller, som en indisk pappa sa till en förskollärare som oroligt undrade om det var så bra för barnen att de talade ”så många” språk, nämligen fem, i familjen: ”Varför inte fem? Varför inte hundra?”

Nu är det bättre. Inga dataspelande tonåringar i närheten. A mår bra nu, utom vid de nästan dagliga tillfällen när hon plötsligt blir blek och darrar och inte orkar någonting. Det pågår en stund, tills det lika plötsligt släpper och hon är sitt vanliga kraftfulla jag igen, full av planer och idéer för det nya huset.

De här tillfällena, ja de gissar att det beror på militärflyget, militären har ju mycket starka trådlösa system. Det är kanske det som ofta väcker henne på nätterna också.

A drabbades på 1980-talet när hon var programmerare. Det var på den tiden datorerna strålade starkt och många drabbades av de typiska symtomen: koncentrationssvårigheter, huvudvärk, sömnproblem, stresskänsla, utmattning. Med mera. Uttrycket elöverkänslighet myntades och föreningen för el- och bildskärmsskadade, förkortat FEB, bildades.

TCO inledde ett pionjärarbete så att numera är strålningen från skärmarna inte det stora problemet. Med skonsammare teknik blev många elöverkänsliga mycket bättre eller helt bra.

Så var det frid och fröjd några år. Tills mobilerna kom. Nu är det den trådlösa tekniken de flesta blir dåliga av. Och i alla länder, Tyskland, Schweiz, England, Kanada, you name it, där man undersökt frågan, har man hittat ett antal procent som är drabbade.

Med så mycket pengar i branschen så pågår det ett enorm mörkande av fakta här, precis som skedde med rökningen under fler årtionden. En vän till mig som är läkare berättade: ”När jag utbildade mig fick vi inte säga till patienterna att rökning är farligt!” Och nu? Häromåret gick en elöverkänslig vän till en läkare som sade till henne: ”Jag vet vad du lider av, men jag får inte säga det!”

Mina vänner på landet intervjuades för lokaltidningen, med anledning av att Telia nu nekar dem fast telefon, och A kan ju inte använda mobil. Journalisten blev mer än överraskad när chefredaktören helt enkelt strök en passus från artikeln. Gissa vilken? Den om elöverkänsligheten. ”Det har aldrig hänt förut”, sa hon skakad.

Vad kallar man sånt? Ja finns det något annat ord än censur?

Ja nu har man blivit bloggare också… det trodde jag faktiskt inte, eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av själva mediet. Men egentligen, jag älskar ju att skriva och det kan ju vara en fördel att det inte alltid måste bli hela böcker. Som en av mina vänner kommenterade: ”Gunilla och blogga, det tänker jag passar bra ihop!”

Den mänskliga hjärnan och mänsklig kommunikation, språklig och annan, kommer jag antagligen inte kunna låta bli att skriva om. Apropå det, har du sett Jill Bolte Taylor föreläsa på TED? Hon är hjärnforskaren som fick en stroke som slog ut hennes vänstra hjärnhalva. Har man det minsta intresse för hur vår hjärna fungerar så är det en guldklimp!

Eftersom det var den vänstra, logiska, begränsande, probleminriktade halvan som slogs ut, så tänkte Jill först inte: ”Herregud, jag har fått en stroke!” utan: ”Wow! This is so cool!” Nu fanns ju verkligen chansen att studera hjärnan inifrån, vilken chans för en hjärnforskare! Och så tänkte hon lägga nån vecka eller så på det. Det tog åtta år.

Lyssna på hennes geniala beskrivning av de två hjärnhalvornas personligheter! Men det mest spännande av allt är nog hur hon talar om vårt medvetande när det vardagliga tänkandet och språket är utslaget. Högra hjärnhalvans medvetande. Fullt ut lika medveten men på ett helt annat sätt, som hon beskriver med orden ”I have been in Nirvana”. En djupare, eller högre, eller vidare eller… form av medvetenhet.

Då tänker jag: människor som är hjärnskadade eller dementa och inte kommunicerar på vårt vanliga sätt, vad ska vi tro om deras medvetande? Det är lätt att tänka att den som inte kommunicerar som vi andra är mer begränsad än vi. Men det kanske kan vara tvärtom?