En ung man hugger ihjäl människor med annan hudfärg i en skola. Är det rasism, alltså sjuka värderingar, som är orsaken? Eller ska vi leta någon annanstans efter de djupaste orsakerna?
Förlust av hopp?
Ola Larsmo, författare och försvarare av mänskliga rättigheter, skrev i Dagens Nyheter två dagar efter dådet att det kanske handlar om förlust av hopp. ”Det enda kända motgiftet mot hatkulturen är hoppet om ett samhälle för alla”.
Psykologen Birgitta Göransson, expert på hatbrott, nämnde följande dag i Rapport att det kan vara mycket svårt att upptäcka dem som är i riskzonen för sådana brott eftersom de ofta är så ensamma. Jag tänker: Kanske är just ensamheten också det verkliga skälet till hatet?
Att sakna
För min senaste bok, som bland annat handlar om ensamhet, intervjuade jag kriminologen Camila Salazar Attias på Fryshusets verksamhet Passus med att hjälpa kriminella män att lämna sina kriminella nätverk. Jag frågade henne varför vissa människor fastnar i kriminella gäng. Camila betonar att de inte är annorlunda än vi andra. Det annorlunda är att de saknat det som vi andra haft.
Nyckeln: att få tillhöra
Camila sade: ”Det är basala behov, samma som vi alla har: att få tillhöra en grupp. Det kan vara en familj, skolan, arbetsplatsen, kyrkan, en förening… När vi tittar på deras bakgrund så har det saknats. Det har inte funnits för dem.
Alla människor behöver egentligen samma sak. I brist på att finna det i andra miljöer har de här killarna hittat det i destruktiva miljöer. Det är ingen som säger: ’Jag ska bli kriminell’, eller: ’Jag ska bli nynazist’, utan man hamnar där, man kanske har vänner, någon som finns där. Miljön har varit tillgänglig, det som välkomnar en.”
Camilas och Passus’ slutsats är då: ”Så vår nyckel till hur vi får dem därifrån är att de får ett välkomnande i friska miljöer”. Passus förste klient, Peter, som sedan själv blev verksam där, väckte mitt intresse i ett radioprogram med orden: ”När jag hoppar av från mitt gäng måste jag veta att ett annat gäng tar emot mig. Samhällets gäng. Det har varit en förutsättning att någon står bredvid mig”.
Och han borde ju veta.
Ensamhet är livsfarligt
Människan är under hela livet beroende av relationer till andra människor, för sin psykiska och även för sin fysiska hälsa. Hjärnforskaren Martin Ingvar uttrycker det så här i boken Hjärnan och medvetandet: ”Det finns robusta, epidemiologiskt baserade data som visar att ensamhet är förenat med livsfara”.
Då syftade han främst på att ensamma människor lättare dör av exempelvis sjukdomar. Men livsfaran kanske inte bara gäller den ensamme, utan också hens omgivning? Tänk om ensamheten är botten i hatet? Och att rasistiska värderingar och uttryck för hat är det lättaste sättet att skaffa något som verkar som en gemenskap?
I så fall är lösningen inte att komma med bättre argument utan, att erbjuda en bättre gemenskap.
Jag har haft närkontakt med några skolor där jag tror varenda elev och varenda lärare mår bra. Atmosfären! Hur bygger man upp en sådan miljö? En eller ett par stärkande personligheter. Sociala begåvningar. Medmänsklighet, glädje, hoppfull håg och fantasi. En enda person kan sprida goda vibber som smittar av sig.