Det krävs en by…

 … för att fostra ett barn, del 2. Eller på engelska: “It takes a village to raise a child”. Jag skrev om detta härom året. Då handlade det som en tvåbarnsmamma som sa: ”Det är mycket svårare än jag trodde. Att räcka till”.

Men faktum är ju att du inte räcker till ens för ett barn. Och ett barn räcker inte till för dig. Vi alla, små och stora barn och vuxna, behöver umgänge med flera människor för att må riktigt bra. Men vi har ju ordnat till det så i dagens samhälle att många småbarnsföräldrar är helt ensamma med sitt lilla barn hela dagarna innan det är dags för dagis.

”Jag kan ju inte sitta och stirra på honom hela dagen”, sa en spädbarnmamma till mig. ”Då får man ju krupp”. En annan mamma sa, när hon och maken hade börjat dela på veckorna med den lilla halvårsdottern: ”Det känns ju mycket bättre nu. Och nu orkar jag hitta på saker med henne, när jag inte har henne precis hela tiden”. Och en mamma erkänner att hon tappar humöret ibland när hon är ensam med ettåringen som inte somnar utan bara krånglar – och så får hon givetvis dåligt samvete.

När jag läser om hur det går till i samhällen där man lever mer ursprungligt, som samlare och jägare, blir jag riktigt avundsjuk. Lasse Berg har beskrivit detta i sina böcker om Kalahari. Där går de minsta barnen ur famn i famn hela tiden, ända från början. En mamma eller pappa är aldrig, säger aldrig, ensam med en baby.

 Själv har jag just nu hand om barnbarnet, ettåringen, två hela dagar i veckan. Det finns ingenting i världen jag hellre gör. I två dagar orkar jag både pussa, sjunga och gulla och hitta på roliga saker mest hela tiden (och är helt slut efteråt). Men jag ser ju hur upplivad hon blir när vi träffar andra vuxna och barn.

Barn behöver barn och vuxna, och vuxna behöver vuxna och barn. Vi är ju gruppvarelser ända från början. Tack gode gud för de öppna förskolorna!

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *