”It takes a village to raise a child” har jag skrivit om tidigare. Och det gäller alldeles bokstavligt talat.
Andra sidan av myntet är att ett barn behöver en by. Och ett landskap, för stimulansens skull. Min lilla dotterdotter, ett år gammal, kan bli lite gnällig ibland, hemma med mamma eller pappa i den lilla lägenheten. Jag tror att hon helt enkelt har tråkigt.
Hemma hos mormor, ett par gånger i veckan, gnäller hon aldrig. Hon har fullt upp med att upptäcka vad som finns på golvet och väggarna, peka och prata med mig. Favorituttrycket: ”Titta däää!” Hon kryper före mig in i sovrummet där alla fotona på släkten sitter på väggen. Hon pekar uppåt, jag lyfter upp henne. Hon tittar länge, länge på dem, gång efter gång.
Nu har hon slutat stoppa varenda liten smula i mun. Nu vill hon ge allt till mig i stället. Och det är ju mitt privilegium som den äldre generationen att kunna ägna all tid åt henne.
Om jag behöver sitta vid skrivbordet en stund kan hon sysselsätta sig några minuter, sen kommer hon och reser sig uppfordrarna mot mig. Vill vara med, det är ju det som jag gör som är intressant. Vad är leksaker mot det! Ännu roligare är det när jag har en väninna hemma, då händer ju ännu mer.
Utomhus finns hela tiden så mycket nytt att titta på. När vi är flera tillsammans ute på landet har hon också fullt upp. Hon kryper runt på tomten, upp och ner för kökstrappan. Hon sitter och lyssnar på oss vuxna som pratar med varandra, hon och den något äldre kusinen undersöker köket och trycker på alla knappar på telefonen och teven.
Men hemma är allt redan upptäckt, och en eller två personer räcker inte riktigt. Jag påminner mig beskrivningarna jag läst av folkgrupper där alla lever tätt samman. Där går småbarnen ur famn i famn hela tiden.
Jag tror det är så vi är menade att leva.
kommer mig att tänka på barn som är strålningskänsliga. Så skriande väl vi skulle behöva en och annan lågstrålande zon!