Ungas stress – igen

Postat av

Dagens Nyheter i dag: ”Stress gör att de mår dåligt. Dyster bild av unga i ny studie.”

Det handlar om den nya Ungdomsrapporten. Jag fastnar för ett citat: ”Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden.” Och jag tänker: ”Detta är ju inte nytt, så var det för oss också. Så varför så mycket mer stressade nu?”

Ja, vad är det egentligen som är nytt? Vad har förändrats så mycket att vanligt vuxenblivande känns så stressande? Och det är ju mycket som är annorlunda. Bland annat utsätts vi idag för en ny form av fysisk stress från den nya trådlösa tekniken. Fysisk alltså, förutom all psykisk ”tillgänglighetsstress”.

De jag känner som vet att de mår dåligt av den här tekniken nämner ofta stresskänsla som ett av symtomen vid sidan om huvudvärk, sömnproblem och annat. Studier visar också att djur får stressymtom av att utsättas för signalerna från trådlös teknik.

Om du är stressad utan att du är medveten om orsakerna, vet du vad din hjärna gör då? Den finner, för att inte säga uppfinner orsaker. Människohjärnan avskyr att inte förstå, så den hittar något att hänga upp stresskänslan på.

Om alla dessa ungdomar som mår dåligt (och alla andra som är stressade…) inte redan var stressade av, bland annat, signalerna från trådlös teknik, kanske vuxenblivandet inte skulle kännas så svårt?

Den sköna känslan av att rättvisan segrar

Postat av

Det verkar faktiskt som om människohjärnan har en inbyggd känsla för rättvisa.

I studier som hjärnforskare gjort har det visat sig att hjärnans belöningssystem aktiveras så att vi känner tillfredsställelse när rättvisa skipas, t ex så att pengar fördelas rättvist eller en regelbrytare får ett straff. Detta sker även då vi inte alls är personligen inblandade. Vi kan även avstå från egen belöning, t ex i form av pengar, om det innebär att syndaren blir straffad.

Jag fick ett fint exempel på vårt inbyggda rättvisepatos i en krönika i Dagens Nyheter den 18 april, signerad Ole Rothenborg. Den inleddes med orden: ”Det var inte skadeglädje, men den sköna känslan av att rättvisan segrar till slut.”

Det handlade om bilister som vid en uppfart på motorvägen vid Henriksdal i Nacka släpper fram varandra enligt blixtlåsprincipen, en från höger, en från vänster…

Alla sköter sig exemplariskt – ja, nästan alla. ”Så har vi de där bilisterna som …sveper förbi hela kön i bussfilen. Vi andra ser på dem med djupaste förakt. Vi tutar inte, hytter inte med näven, vi bara föraktar och tänker: En dag ska rättvisan hinna ikapp er. Igår gjorde den det. Bakom kurvan stod polisen och vinkade in dem.”

Och han avslutar med orden: ”Tänk vad lite rättvisa kan förgylla en morgon.”

Oavsiktliga dubbelblinda test

Postat av

Dubbelblinda kallas sådana vetenskapliga tester där varken den som är försöksperson eller den som leder studien vet vilka villkor som för tillfället gäller. Detta för att ingen ska påverkas av sina förutfattade meningar.

Mina elöverkänsliga vänner utsätts ofta för helt oavsiktliga ”dubbelblinda test”: Är mobilen på eller inte?

Här är den senaste.

Min väninna har just varit tvungen att sluta jobbet, sedan det installerats för mycket trådlöst som gör henne yr, okoncentrerad och utmattad. Nu skulle hon få akupunktur, hon känner att den behandlingen hjälper henne att må bättre. Men när hon kom till kliniken började hon må förfärligt. Det var de vanliga symtomen, hon blev helt snurrig, illamående och ”borta i huvudet”.

En annan kvinna fick just behandling. Hade hon möjligen mobilen påslagen? Nej, det hade hon inte, sade hon när akupunktören frågade.

”Snälla du, fråga igen om den VERKLIGEN är helt avslagen!” bad min väninna. Det gjorde han, lite motvilligt. Jodå, hon försäkrade att den var avslagen. När hon sedan gått kom akupunktören in: ”Jag måste be dig om ursäkt, jag såg ju nu att mobilen var påslagen, den stod bara på ljudlöst”.

Många tror att avslaget och ljudlöst kan kvitta, men telefonen tar ju emot signaler även i ljudlöst läge. ”Det kan väl inte vara så farligt”, tänker nog många. Jo, det kan det. Har man hunnit bli tillräckligt känslig kan man reagera häftigt, precis som min väninna gjorde. Mobiler är starka saker.

Svenska forskare påstår att det inte går att visa att mobiler stör människor. Men har man hört tillräckligt många historier som denna så tvivlar man inte.

Våld gör att man förlorar tilliten

Postat av

Jag lyssnade på ”Tankar för dagen” med Pernilla Josefsson i P1 den 22 april. Hon berättade att hon hade blivit hotad tre gånger, en gång av en man med kniv. Sedan gick hon under en tid alltid med en lång vass sax i väskan. Jag spetsade öronen.

”Jag kom undan utan skador. Men inte min människosyn.”
”Den största förlusten med att bli utsatt för våld är att man förlorar tilliten till människor.”
Hon berättade också att det är känt att krig och våld påverkar psyket hos den som blir utsatt och att 50 000 engelska soldater fick psykiska problem efter första världskriget, liksom en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam.

”Rädsla gör oss farliga. Det är rena turen att jag inte skadat någon med saxen.”

”Det enda vapnet mot rädsla är modet att möta den.” Om jag förstod henne rätt var det vägen till att hon kunde lägga ifrån sig saxen.

Tänk så mycket viktigt man kan få sagt på fem minuter!

”Vi föredrar köttmöten”

Postat av

Har du hört ordet köttmöte? Jag hade aldrig gjort det när en väninna nyligen berättade att hon brukar träffa några vänner för att diskutera livets djupare frågor. ”Vi föredrar köttmöten”. Så sa hon. Möten i verkliga livet alltså, i motsats till virtuella möten.

De här kvinnorna är runt sextio år och har således i likhet med mig levt större delen av livet utan virtuella mötesplatser.

Köttmöten! ”Verkliga möten” skulle jag nog ha sagt tidigare. Men det är ju blahablaha jämfört med det här underbara ordet.

Köttmöten. Det är när vi sitter i samma rum och kan ta in varandra med alla sinnen. Vi kan avläsa ansiktsuttryck, kroppsställningar och gester. Vi kan höra alla nyanser i rösten, alla små pauser, fniss, iver, medkänsla, stråk av sorg, återhållen ilska…

Vi kan genast haka på och fylla i varandras resonemang. Vi kan direkt se när någon av deltagarna i samtalet tappar tråden eller tvivlar på det sagda. Vi insuper varandras dofter och feromoner. Kanske lägger någon en hand på en axel eller stryker över en kind.

Och vi njuter av allt detta. Det är liv. Liksom det mesta annat i hjärnan sker det allra mesta av all denna känslotrafik helt omedvetet. Därför kanske vi inte kan förklara varför det känns bra. Bara att.

I den nya kommunikationsteknikens virtuella värld är allt detta borta. Bara orden återstår. De står där så nakna och berövade allt det känslans språk som ligger i tonfall och ansiktsuttryck. Så vi har fått uppfinna dessa eländiga surrogat som kallas smileys.

Vår mänskliga hjärna är ju social till sin natur, byggd för att sända och att tolka sociala signaler. Hela tiden.

Vår kropp, våra sinnen och vår hjärna med alla deras enastående förmågor. Jag tror att vi behöver få använda dem. Jag tror att vi mår bra då. Jag tror det är då vi känner att vi verkligen lever. Jag tror det uppstår en brist när dessa inbyggda förmågor inte kommer till användning.

Jag undrar därför om det inte är så att de virtuella mötena lämnar oss otillfredsställda. Att det uppstår en näringsbrist.

De här så kallade sociala medierna, jag börjar undra om man inte lika väl kan kalla dem asociala? Jag undrar: Var kommer all denna elakhet ifrån? Kan det vara från bristen? Ska vi se elakheten som en bristsjukdom?

”Nätet triggar det sämsta i oss”, säger några ungdomar i en artikel i Dagens Nyheter. De har gjort en teaterpjäs om elakheter på nätet.

Det är nog lättare för oss äldre som levt större delen av livet med enbart köttmöten att uppfatta skillnaden. Jag tror det är livsviktigt att vi också lär våra små att uppskatta och njuta av köttmötena innan de fastnar i den virtuella världens skentillfredsställelse. Så att också de kan känna skillnaden.

 

Strålningen på jazzklubben

Postat av

En kväll skulle min elöverkänsliga väninna göra mig sällskap till en jazzklubb och hon gladde sig mycket. Hon kan inte vistas var som helst; i många offentliga lokaler blir hon utsatt för alldeles för mycket strålning och blir speedad, tappar koncentrationen eller blir helt utmattad. Och vi vet bägge två att den som börjat bli känslig ska vara oerhört försiktig med vad hen utsätter sig för, eftersom ens känslighet snabbt kan förvärras. Stor varsamhet är av nöden.

Nu skulle vi dock vistas i en mysig källarlokal med typisk jazzklubbskänsla, och där är det av allt att döma en ganska skonsam miljö ut strålningssynpunkt. Några av mina andra elöverkänsliga (det heter så fast det numera mest handlar om den trådlösa tekniken) bekanta hade varit där och förvånats över hur länge de orkade stanna.

Vi slog oss ned vid ett av de små borden, tog en öl och började njuta av den härliga svängiga musiken. Det gick ett antal minuter – och jag såg hur min väninnas ansikte började förändras. Från att vara glad, pigg och glittrande och se ut som hälsan själv, blir hon gråare och gråare, ser mer och mer uttröttad och sjuk ut.

Och det går fort, efter tre kvart är hon askgrå och orkar knappt hålla ögonen öppna. Jag tror aldrig jag sett en så snabb och dramatisk förändring hos en människa.

Bara att ge sig av därifrån, för hennes del. Hon övertalade mig att stanna, och sa att hon var så glad för den stund med härlig musik som varit. Men jag satt där och var så bedrövad. Hon som hade glatt sig så!

Det var väl ett trettiotal personer i lokalen och njöt av jazzen. Vi kan nog utgå från att alla utom hon och jag hade mobil eller smartphone. Och det jag sett under konsertens första del var att ett par personer satt och lekte nästan oavbrutet med sina smartphones. Förra gången jag var där tillsammans med några elöverkänsliga var vi ensamma i lokalen och inte en mobil så långt ögat såg.

Undermålig rapport om trådlös teknik

Postat av

Med jämna mellanrum kommer rapporter som påstås visa att trådlös teknik inte är skadlig för människor. Senast var det en slutrapport från ett projekt inom FAS (Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap). Den är helt bort i tok.

Rapporten tar sin avstamp i ett häpnadsväckande ovetenskapligt påstående. Jag citerar: ”…mekanismen bakom påverkan av elektromagnetiska fält (EMF) på levande materia är känd.” Den mekanismen sägs då vara uppvärmning.

Lägg märke till ordet mekanismen: man säger sig alltså veta att det är en, och bara en, mekanism. Hur kan man veta att det inte finns flera mekanismer? Så kan man helt enkelt inte uttrycka sig om man har anspråk på att vara vetenskaplig.

Därmed bortser man från de mängder av rapporter som beskriver effekter som inte beror på uppvärmning (s.k. icke-termiska effekter) och som kan uppkomma vid nivåer långt under alla rekommenderade gränsvärden.

Det handlar om elektromagnetiska signaler som av allt att döma stör kroppens egna (likaledes elektromagnetiska) signaler. Detta sker hos både människor, djur och växter. Ägg av fåglar och flugor som bestrålas kläcks inte, grodyngel dör, tomatplantor reagerar som om man rev sönder deras blad… Mäns spremier försämras. Med mera.

Förutom att trolla bort alla dessa studier har man egentligen bara två slags argument. De rör provokationsstudier respektive cancer.

Sedvanliga provokationsstudier har visat att människor vanligen inte kan avgöra om en strålningskälla är påslagen eller inte. Påståendet är korrekt. Men slutsatsen är totalt felaktig.

Detta är tvivlarnas älsklingsargument. Som är helt irrelevant eftersom:

1. De som genomgår testen redan är påverkade av en mängd andra strålkällor som alltid finns runt omkring. Det är likvärdigt med att låta en person med misstänkt kattallergi umgås med fyra katter och sedan släppa in en femte och observera om det möjligen ger något utslag.

2. Man kan vara påverkad utan att medvetet uppleva det. De forskare och läkare som undersöker saken seriöst gör i stället objektiva mätningar, av sådant som pupillstorlek, muskelspänningar och hjärtverksamhet. Och då är resultaten klockrena: kroppen kan avgöra om den är påverkad, även om personens medvetande inte kan göra det.

Sedan är det då cancerrisken. Det finns ju många olika cancerformer, och beroende på vilka man tar med när man gör sina beräkningar så kan man få helt olika resultat. Men ser man på hjärntumörer är det helt klart: trådlös teknik ökar risken.

En rapport som ger sig ut för att vara vetenskaplig gör alltså så grova fel. Är den kanske designad för att, inte ta reda på sanningen, utan visa det man vill visa? Kan det ha betydelse att alla de fyra författarna till rapporten har eller har haft anknytning till telekomindustrin?

 

 

Potträning är inte träning

Postat av

Nu när jag vilken dag som helst blir mormor läser jag allt om bebisar, bland annat en artikel i DN nyligen om ”potträning”. Många svenska barn går med blöjor till framåt tre års ålder. Bekvämt men inte helt lyckat, kan ge fler urinvägsinfektioner t ex. Dyrt och miljöbelastande. Och onödigt. I artikeln berättades att barn i Vietnam brukar vara torra före ett års ålder.

I Sverige gillar vi nu för tiden inte ett träna små barn, och potträning har kommit helt ur mode hos oss. Men jag tror ordet ger fel associationer. Det handlar egentligen inte om träning utan om kommunikation med barnet så att en lär sig upptäcka signalerna, i kombination med ren betingning: den vuxne gör ett ljud som barnets hjärna lär sig förknippa med att kissa eller bajsa.

När jag berättade om detta för min brorsdotter som är nybliven mamma sa hennes senegalesiske man att så gör de i Senegal också.

Då mindes jag plötsligt när jag var på semester i Algeriet för tjugo år sedan. I skuggan under ett stort träd satt ett gäng mammor med småbarn. Vi kom i samspråk, så mycket man nu kan det när det är kroppen man får använda, och snart satt jag med en baby i knät. Som strax kissade på min kjol, inga blöjor där inte! Och alla mammor höll på att skratta ihjäl sig. Och jag kunde ju inte få veta: hur gjorde de? Men nu vet jag.

EC kallas det. Se t ex sajten blöjfri bebis. De finaste berättelserna jag läste där handlar om vilken fördjupad kommunikation föräldrar upplevt med sina små. Och jag tänker att det är dumt av oss att inte använda betingning som är ett helt automatiskt, omedvetet sätt att lära (Pavlovs hundar) och inte har någonting att göra med det vi kallar träning.

Vår omedvetna hjärna med all dess kapacitet är vårt medvetandes bästa bundsförvant. Och det har förstås föräldrar vetat långt tillbaka, innan vi vande oss vid att köpa bekvämlighet.

Läsplattor och beroende

Postat av

Läste härom dagen i DN ett brev till psykologen från en tonårsflicka som själv upplever att hon inte kan släppa sin läsplatta. Rubriken var: ”Läsplattan har stulit mitt liv”. Hon har ett riskbeteende som kan utvecklas till beroende säger psykologen. Och ger förslag på vad hon kan göra.

Denna flicka beskriver sin situation mycket insiktsfullt, vilket är ovanligt. Det vanliga är annars att människor med riskbeteende och beroende förnekar hela problemet. Ju allvarligare beroende desto starkare förnekande verkar vara mönstret.

Vår hjärnas belöningssystem aktiveras av trevliga upplevelser och ger oss via melatoninet en känsla av välbehag. Det här systemet kan ju ”kidnappas” och så utvecklas ett beroende. Det kan handla om allt från socker och kaffe till heroin.

Ju tidigare en hjärna utsätts för risken att kidnappas desto större verkar risken vara. Det är ju därför vi säger att ungdomar inte ska dricka alkohol för tidigt. Ju tidigare en börjar desto större risk att fastna.

Nu har jag hört ett antal vittnesmål om att unga människor blir beroende av den nya tekniken. Bekanta till mig har en son som fastnade vid datorn och inte gick i skolan under hela åttonde året. De fick helt enkelt inte dit honom. Jag har också sett och hört om vad som verkar vara början till beroende redan hos små barn. Jag skrev om det i en tidigare blogg.

Riskbeteende och beroende är farliga saker. Vi vuxna behöver hjälpa barn och ungdomar att begränsa användningen av IT-teknik. Yngre barn ska inte använda sådan teknik alls.

Men det är ju svårt att begränsa för barnen om man själv är förhäxad…

Struntprat om trådlös teknik

Postat av

Det pratas otroligt mycket strunt om den trådlösa tekniken av folk som uppenbarligen inte har en aning om vad det är fråga om. Samt av Strålsäkerhetsmyndigheten som påstår att de ser till ”den samlade forskningen” och som i en debattartikel på SVT säger: ”Inget tyder på att trådlös teknik är farlig för barn”. (Och så stängde de för kommentarer innan jag hann svara.Grrr!)

BULLSHIT säger jag. Det finns mängder av forskning som visar påverkan på såväl människor som djur och växter. Sen finns det naturligtvis också mängder av forskning som INTE visar någon påverkan. Vilka tror du brukar vara med och betala sådan forskning? Rätt gissat: telekomindustrin.

Om man som jag har träffat många människor som är drabbade så är saken kristallklar. De elektromagnetiska signalerna från trådlös teknik kan störa kroppens likaledes elektromagnetiska signaler och ge många olika symtom. Och de som är känsligast drabbas förstås först. Här bara ett par exempel. (Fler finns i min bok Ett Vackert fängelse som handlar om människor som är så illa däran att de måste bo ute i skogen utan modern teknik.)

Två bröder fick våldsam migrän och näsblödningar när de började skolan. Ingen av dem hade haft något sådant förut. Hemma mådde de bra. När föräldrarna började förstå vad det var fråga om och skolan lyssnade och tog bort de trådlösa telefonerna upphörde alla symtom omedelbart.

En tioårig pojke blir så påverkad sedan skolan införde trådlös teknik att han får hjärtstörningar och blir helt utmattad. Han är en duktig elev och gillar skolan och skärper sig allt han kan under skoldagen men när han blir hämtad vid skolbussen sjunker han ihop och måste bäras därifrån.

En elvaårig flicka fick svår huvudvärk sedan skolan infört trådlös teknik. Till slut kunde hon inte gå i skolan alls. Till all lycka hittade föräldrarna en skola helt utan trådlös teknik. När hon gått där ett år sa hennes pappa: ”Jag har inte hört henne säga att hon har huvudvärk på hela året”.

En kvinna jag känner har just till sin sorg måst sluta sitt lärarjobb, hon tål inte skolmiljön längre. En annan har hastigt tvingats flytta hemifrån sedan en mobilmast satts upp nära hennes bostad.

Ja, så där skulle jag kunna hålla på. Och SSM säger: Inget tyder på… Kyss mig!