Jag läste nyligen en artikel om talböcker och ljudböcker. Där stod att den som har svårt med läsning i stället kan ”läsa med öronen”.

Jag funderade en stund på uttrycket: var det inte något konstigt med det? Så kom jag på det. Det är ju en omväg! Lyssna kan vi från födseln. Läsa lär vi oss, de flesta av oss, långt senare, med större eller mindre ansträngning. Det finns ett mycket enklare uttryck för att läsa med öronen: att lyssna!

Hjärnan är inte gjord för skriftspråk
När jag föreläser om den mänskliga hjärnan brukar jag säga att hjärnan inte är konstruerad för läsning. Hjärnan är gjord för talspråk, och den har speciella centra för tal, alltså för det som vi själva säger, och andra centra för att lyssna och ta in det som vi hör andra säga. Men du har inget centrum i hjärnan för läsning.

De hjärncentra som du är född med är desamma som människor fötts med i sisådär tvåhundratusen år. Läst och skrivit har vi bara gjort i några tusen år. Längre än så var det inte sedan skriftspråket ”uppfanns” och sedan steg för steg utvecklades. Och läsning blev inte allmän kunskap förrän för något hundratal år sedan.

Inget centrum för läsning
Hjärnan har alltså inget läscentrum eller skrivcentrum. För att kunna utföra dessa ytterst komplexa aktiviteter måste hjärnan lita till samverkan mellan en mängd olika centra och nätverk som ursprungligen använts till annat. Inga problem för de flesta; den mänskliga hjärnan är oerhört flexibel. Några procent av oss får däremot bestående svårigheter i form av dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Vi kallar dyslexi för en funktionsnedsättning. Men är det verkligen den bästa beteckningen? Missförstå mig inte nu; självklart ska alla med dyslexi få all hjälp och allt stöd de behöver i utbildning och arbetsliv. Som det fungerar i dag är diagnosen då ofta en nödvändighet.

En funktionsnedsättning (förr sade vi handikapp) kan vara att inte se, inte höra, inte kunna använda ben eller armar eller inte kunna tala. Men läsa?  En ”funktion” som inte är inbyggd i hjärnan utan ganska nyligen utvecklad?

Ett gripande mejl
I stället för att undra över orsaker till dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter är jag därför mer förundrad över att de flesta faktiskt lär sig läsa, många dessutom med ganska måttliga ansträngningar.

För några år sedan höll jag ett föredrag om språk och dyslexi och sade bland annat ovanstående. Några dagar senare fick jag ett av de mest gripande mejl jag någonsin tagit emot. Det var nätt och jämnt läsbart, men budskapet var kristallklart.

Avsändaren var en man med dyslexi som skrev att han var så tacksam över det jag sade. Tyvärr har mejlet förkommit i en senare datorkrasch, och jag måste alltså lita till mitt minne nu. Men det han ville säga mig var att han kände att hans värdighet blev upprättad av det jag sagt.
Tack, okände mejlskrivare, du lärde mig något viktigt!